BLACK & WHITE

Hej på er mina fina. Jag ligger lite efter i uppdaterings-schemat som ni säkert märker, varför? Av den enkla anledningen att jag lägger allt mitt krut på att lära mig franska. Min kurs är fyra timmar om dagen men med tanke på all information som bombas in känns det som betydligt fler timmar än så. I måndags gick vi upp en nivå så nu pluggar vi B1. På nivå B2 anses man mer eller mindre vara flytande, då fattar ni ungefär hur intensivt det är. Men SÅ kul och bra! Älskar min grupp och rekommenderar varmt universitet Accord till er som vill lära sig franska. Sorbonne är förmodligen det mest kända språkuniversitet i Paris och pågrund av det har det störst efterfråga, vilket resulterar i stora grupper vilket i sin tur resulterar i att man inte alls lär sig lika mycket. I min grupp är vi tio personer och alla får i lugn och ro ställe sina frågor och så vidare, vilket passar mig perfekt.  Som jag skrev i mitt förra inlägg var Kalle här i helgen, magiskt mysigt. Men alltid lite jobbigt såhär några dagar i efterhand. Ni som har bott utomlands eller har distansförhållande förstår nog vad jag menar. Jag fungerar så att jag räknar ner dagarna tills dess att gästen ska komma och blir mer och mer exalterad, nästan så jag glömmer leva i nuet bara för att jag är så spänd inför besöket. Under tiden som gästen är här är livet en dans på rosor och man kopplar bort verkligheten. Men sen efteråt när gästen åkt...Då börjar man om på ruta ett igen och lämnas med enorm hemlängtan och längtan efter gästen. Blir nästan som någon slags girighet. Förstår ni hur jag menar? Svårt att förklara i ord men ibland kan det nästan vara jobbigt att ha gäster bara för att man vet att de ska åka några dagar senare. Men samtidigt som det kan vara jobbigt att ha gäster så finns det inget met magiskt än att längta efter någon och sen äntligen få träffa hen. Lite torsdagstankar från mig.  Bisou.