Fan vad jag kommer att sakna er

Mitten av sommaren och livet är en fest. Sol, sena, nätter, vin och ömma fötter efter allt dansande ute på solgården. Så många skratt, så mycket glädje och allt det här får jag dela med er. Men mitt i all lycka, slår det mig att för varje sekund som går, kommer vi lite närmare mörkret. Kalla vindar, en solbränna som sakta försvinner, tjocka vinterjackor och regn som smattrar på rutan. Och ni kommer att flytta härifrån. Jag kan inte längre ta bilen bort till er en vanlig tisdagakväll, jag kan inte längre bakishänga med er när jag vill bota ångesten från kvällen innan, jag kan inte längre ha spårade vinkvällar med er. För ni kommer att vara aldeles för långt borta. Jag förstår inte varför jag känner mig chockad, för jag har ju hela tiden vetat att det här kommer att ske. Men jag var inte beredd på att det tiden skulle gå så jäkla snabbt. Du ska bli läkare i huvudstaden, du kommer vara den där charmige killen från den lilla staden  som alla killar vill vara vän med och som alla tjejer blir kära i.  Du kommer att krossa killars hjärtan och du kommer att få nya vänner samma sekund som du sätter din fot i lilla Borås, för vem skulle inte vilja vara din vän? Du är ju den bästa människan jag vet.  Jag vet att ni kommer ha den bästa tiden och jag är så glad för er skull. Men jag önskar också att vi kunde stoppa tiden, vara 21 för alltid, bo hemma, jobba på jobb som vi egentligen inte bryr oss om och ha sommarn på repeat. För fan vad jag kommer att sakna er.