Pride och jobbångest

Efter att ha levt livet på östkusten i över en månad så slog verkligheten ner som en blixt. Allt jag har upplevt, hela östkusten, veckorna innan det, har känts som en dröm. Det känns liksom inte som om jag upplevt det på riktigt. Allt har gått i 180 km/timmen och jag har inte hunnit stanna upp och reflektera kring allt jag upplevt. Sen helt plötsligt så blir det tyst och man får tid att tänka. Det är som livets största och värsta bakfylla efter två och en halv månad av semester, fest och livets resa. Bakfylleångest deluxe. Så var min känslan den första veckan efter östkusten och det har hänt en hel del sedan dess. Så vi tar det från början. Sandra och Elin lämnade oss för Bali dagen efter Ultra medan killarna var kvar i några dagar till. Vi hade vår sista kväll med de på tisdagen efter Ultra och sen var det bara två kvar. Jag och Asta är alltså kvar i Sydney och planen är att stanna här ett tag till. Men som ni alla förstår så börjar våra pengar ta slut efter en lång semester och då var det dags att börja söka jobb. Lättare sagt än gjort, vi har kämpat en hel del faktiskt. Det var svårare än vad vi trodde och helt ärligt har det varit några tuffa veckor. En del ångest, hemlängtan och depp har förekommit. Men tillslut ringde min telefon och det blev ett lagerjobb för mig. Mer om jobbet går jag in på i nästa inlägg.För min sista ”semesterhelg” innan jag började jobba var det en väldigt roligt event här i Sydney, nämligen Pride. Eller egentligen var det en hel tredagarsfestival med massa happenings men den stora grejen var ändå Pride paraden. Det var riktigt kul att uppleva det i en sådan stor stad, wow säger jag bara. Hela Sydney gick all in verkligen. Det gjorde även jag, Asta och Michelle som ni ser på bilden. Michelle är en gammal kompis hemifrån som har varit här några veckor. Det var i alla fall en härlig helg, jag tror att vi behövde det.