MAN KAN OFTAST MER ÄN MAN TROR, DEL 1

Sjuk som ett troll med någon förbannad mördarbakterie i kroppen. En bakterie som lever rövare med ens hälsa och tvingar en till att äta massor av mediciner och må skit.  Träningsförbud, sötsug till max, sorgsen,rädd och orolig. Detta har varit min vardag i många, många månader nu. Har försökt att leva på så normalt som möjligt detta till trots eftersom jag inte tror att det hjälper mig att gräva ner mig och deppa.  I slutet på april började alla mediciner äntligen hjälpa och kraften började långsamt, långsamt återvända till min trötta kropp. Har under hela sjukdoms perioden haft Borås Triathlon (sprint) som en morot att se fram emot. Det såg länge mörkt ut att ens komma till start...…men i helgen så stod jag då där på stranden och väntade på startskottet nervös, glad, lite orolig och laddad på samma gång.  Tävlingen blev inte som jag tänkt mig eftersom min kära dotter föll på cyklingen och jag som kom precis bakom ändrade ögonblickligen då mitt fokus till att bli tröstande och peppande mamma istället. Att få min dotter över mållinjen (eftersom det var detta som hon ville och behövde för bibehållen självkänsla) blev nu prio 1. Tillsammans fick vi till det och det kändes så bra!! Känslan när vi hand i hand korsade mållinjen var helt magisk. Att se min dotters glädje, stolthet över sig själv och hennes krigarinställning fick mitt hjärta att svälla över av stolthet. Man kan alltid mer än man tror, även när det inte blivit som man tänkt sig.  Att min tävling inte blev en tävling var synd men inget att hänga med huvudet över. Tog dessutom revansch på min sjukdom med råge dagen efter. Mer om det i nästa inlägg.