22.04.2016

Hej hörrni. Jag vet inte varför jag inte skriver, och jag förstår inte riktigt varför det ändå är några tappra människor där ute som fortsätter att kika in. Men tack! Tack för att ni kikar in! Det känns mysigt, tycker jag.Och, när jag säger att jag inte riktigt vet varför jag inte skriver så är väl det en lögn. Sanningen är att jag inte mått särskilt toppen nu under vårvintern, men inte heller dåligt nog att mitt "skriva av mig"-behov har väckts. Snarare har väl hela jag varit i något slags dvala. Jag har inte träffat så många utanför klassrum eller lägenhetsväggar, förutom en handfull födelsedagsfester. Jag har inte läst så mycket. Jag har nog mest pussat på Sebastian, spelat Hearthstone, googlat symtom på hemska sjukdomar, kravlat runt på golvet med min älskade systerson Silas och skrivit listor inför resan till USA. Igår läste jag en massa gammal poesi som jag skrivit under mitt hemliga, högst pretentiösa, nickname på poeter.se. Namnet tillkom när jag var kanske 16, och i takt med att allt fler började läsa mina texter så kände jag väl mer och mer att jag var tvungen att stanna vid min larviga pseudonym. Nu har jag ju förvisso inte skrivit ett ord där sedan hösten 2014, så det kanske inte är så viktigt längre. Jag vet inte.Iallafall: jag läste en massa gammal poesi igår och häpnades, åter igen, över den massiva svärtan som innebodde mig ungefär hela min gymnasietid, plus ett år senare. Nästan alla dikter, sonetter och haikus behandlar ämnet svartsjuka, sorg, ilska, destruktiv längtan och hopplöshet. Anledning (som de flesta av mina läsare, i egenskap av att vara mina vänner, redan känner till) till den massiva svärtan: Jag var helt fruktansvärt olyckligt kär, utvecklade ett otroligt destruktivt beteende kring denne och passade under tiden på att krossa två-tre andra, oskyldiga, superfina människors hjärtan. Och det här är ju inget nytt. Jag reflekterar ofta över mitt förälskelseförflutna i relation till den relation jag har till förälskelse idag. Idag är jag lyckligt kär, och min destruktivitet i relationen jag och Sebastian har baseras främst på faktum att vi har det så bra. Låt mig förklara: ibland, sällan, när vi kollar på TV och skrattar/lyssnar på bra musik/äter en god pasta/ligger/ligger tätt tätt intill varandra och viskpratar så slås jag för en kort sekund av en fruktansvärt stark rädsla av att förlora honom. Och hur liten, själasvart och ledsen jag skulle vara i hans frånvaro.Men jag vill tro att det är normalt. Jag vill verkligen tro att det är normalt att hitta något att våndas över i något som de facto är 100% toppen. Åtminstone om en har ett förflutet med dålig förälskelseerfarenhet samt pretentiösa poesi-nicknames. Nu går vi vidare. Vidare! Såhär är livet just nu för mig:1. Jag har en massiv urinvägsinfektion som till stor del begränsar mig till mitt hem. Jag vaknar oftast 04.30 om morgnarna och gråter av smärta.2. Jag har precis avslutat mina timmar hos min KBT-psykoterapeut, och jag är så himla glad över att ha haft henne när jag gick igenom en superstor familjerelaterad kris i mitten av februari. Men nu har vi enats om att jag kan ta hand om mina små dippar utan henne. Känns väldigt fint.3. Jag, Sebastian, Elin, Andreas, Mirella och Erik ska mötas upp på Miami flygplats (!) om åtta dagar (!!) för att köra över till motsatt Florida-kust, bo i en beach condo på Marco Island (!!!) och gå på Matilda och Kellys bröllop (!!!!). Jag är så fruktansvärt nervös att jag stundtals vill kräkas rakt ut, men samtidigt så jäkla laddad, förstås. Vill absolut tro att det är rimliga, normala känslor när ens högstadie- och gymnasiebästis ska gifta sig på en strand.4. Jag har fått ett deltidsjobb! Jag börjar på måndag! Jag kommer ha råd att betala hyra i sommar! Och till och med äta mat!5. MIN ÄLSKADE, FINASTE, GULLIGASTE, BÄSTA GULLEMAMMA FYLLER 53 ÅR IDAG! Så fort jag skrivit klart detta stycke så ska jag ringa henne och sjunga med en något antibiotika-skrovlig röst. Nedan kan ni se födelsedagskortet som jag och Sebastian pysslade ihop tillsammans iförrgår.Klart slut! Tack för er uppmärksamhet! Nu ska jag göra kaffe, sjunga "Ja må hon leva", äta lyxfrukost med jordgubbar samt fortsätta kämpa med min hemtenta.