26.10.2015

God dag, eller eftermiddag, eller kväll eller natt eller morgon eller vad det nu är när du läser det här. Eder Anna Paulsson Carlsson, självdiagnostiserad och egendiplomerad mästare i att ropa hej förrän en är över bäcken, här. nDet är en ganska så supertråkig måndag i mitt liv, då den - som många andra måndagar - började med att vinka hejdå till Sebastian och sedan få dricka morgonkaffet ensam. Efter det har jag fixat till ännu en sida på min hemtenta, som nu består till 2/3 av vettig text och bara 33% ARGA CAPS LOCK-BOKSTÄVER SOM UPPMANAR MIG TILL ATT UTVECKLA VAD FAN JAG MENAR MED MAKTASYMMETRIER. Men, för att återgå till pre-bäckpasserande hejropande så är det så att jag imorgon, tisdag, varit spiralfri i två veckor. Och, jag har inte haft ont en enda dag sedan jag tog ut den. Det är helt jäkla galet hur mycket en så liten sak kan påverka ens fysiska, och psykiska, välmående. Efter att ha varit van dagliga smärtattacker i fyra månader så känner jag plötsligt ingenting. Inte när jag druckit för lite, inte när jag druckit för mycket, inte när jag haft sex, inte när jag bara vaknat och tydligen råkat andats lite för mycket och således med detta gjort upphov till att det känns som att någon försöker karva ut min livmoder med en smörkniv. Att redan nu, 13 dagar in i min spiralfria vardag, vilja påstå att spiralen var roten till allt ont anser jag vara att ta ut lyckan lite i förskott. Men, vad kan en annars göra? Jag ÄR så oerhört lättad och otroligt lycklig att inte behöva ha ont. I två veckor har jag inte behövt kompromissa. Jag har inte behövt avboka kompisdejter på grund av att jag inte kan gå längre än fem minuter utan att behöva sitta på toalettstolen. Jag har inte behövt motstå lusten att idka älskog (japp, jag skrev det) på grund av att det resulterar i knivskärande smärta cirka två timmar efteråt. Jag har inte behövt göra någonting! För att min kropp behandlat mig relativt väl! Och det är så mäktigt!nSå, jag tänker visst ropa hej. För jag tror att jag är över bäcken. Jag tror också att jag är den mest pretentiösa, och samtidigt barnsligt töntiga, människan någonsin som använder mig av så bildliga metaforer, men vad ska en göra?