den internationella kvinnodagen/min feminism

Ibland spekulerar jag kring hur mitt liv skulle te sig om jag inte vore feminist. Om jag inte vore medveten om det förtryck som drabbar alla kvinnor och icke-män dagligen, överallt, på alla plan, jämt. Skulle det inte vara ganska skönt? kan jag ibland tänka. Att kunna se en hel film utan att bli arg över mäns absoluta dominans vad gäller utrymme, intresseväckande karaktärer och kvinnoförnedrande kommentarer. Att kunna åka tunnelbana, buss, tåg eller flyg utan att ens reagera när män sittandes bredvid talar om kvinnor/talar för kvinnor i sexistiska och misogyna ord. Att kunna läsa om hur kvinnor i min hemstad, Östersund, uppmanas till att inte gå ut själva på grund av att män driver runt och skadar kvinnor utan att tänka på hur otroligt snedvridet det är att kvinnorna som ska regleras och begränsas. Jag kanske skulle rysa över faktum att det finns tre psykopater till gärningsmän. Enskilda individer som, hoppsan, råkade vara män. Deras kön är ju inte det viktiga! kanske jag skulle ha ropat. De är individer! Inte alla män!   Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Det skulle inte vara ganska skönt. Det skulle vara fruktansvärt.   Och, tack och lov, så är det inte så. Jag är feminist. Och mina motståndare är inte individer. De är män. Och i ljuset av mina spekulationer föds istället frågan: Hur skulle mitt liv ha tett sig om jag tidigare definierat mig som feminist och haft verktyg att tänka kritiskt, ställa krav och förstå när saker och ting inte stått rätt till? Jag funderar över saker som hänt mig under min uppväxt. Jag funderar över saker jag bevittnat under min uppväxt. Jag funderar över allt kvinnoförtryck jag dagligen matats med, men varit blind inför, fram tills för några år sedan. Så, om jag i mitt förflutna hade haft verktygen att förstå så hade saker och ting kanske varit annorlunda.   - Jag kanske hade stått upp för en tjej i klassen när hon i högstadiet blev dumpad av en kille efter det att han ("äntligen", som han själv uttryckte det) fått stoppa ner handen i hennes trosor och känt att hon var hårig där nere.- Jag kanske hade lämnat rummet, och pratat med någon vuxen, när två killar på mitt konfirmationsläger fick mig och en annan tjej att titta på en porrfilm de lagt in i den enas telefon, trots mitt absoluta obehag.- Jag kanske hade förstått att det var helt okej att plocka ut handen tillhörandes den danske man jag som sextonåring träffade på ett torg i Malmö ur mina trosor. Trots att han var så snäll och hela tiden uppmuntrade mig till att låta honom fortsätta, frågade mig om det var okej och strök mig över mina läppar med sitt andra pekfinger.- Jag kanske hade berättat för någon vuxen om hur konfunderad och rädd mitt kanske åttaåriga jag blev när en kille skrek efter min kvinnliga släkting att en blir smutsig och hårig på tungan om en slickar på hennes fitta.- Jag kanske hade frågat henne själv om hur hon mådde och kände efter det.   Grejen är tyvärr att det inte är så enkelt. Oavsett hur vaken, upplyst och medveten en är. För ungefär ett år sedan så var jag ute på krogen med ett par vänner. Jag ville dansa, dricka öl och ha kul, som de flesta andra jag känner har som mål vad gäller att gå ut med vänner. Istället blev jag fast i greppet hos en man gammal nog att vara min far. Jag var fysiskt fast i hans grepp. Med hans tunga nedtryckt i min hals, hans ena hand tight om min rumpa och hans andra hand inbeställandes shots han tyckte att jag skulle dricka. Jag vågade inte skrika och säga ifrån och ställa till med en scen. Jag hade varken kraft eller mod att göra aggressivt motstånd. Och att enbart säga: jag vill inte fungerade inte. Han tog ifrån mig min makt. Han hade makten.   Och det här är inte något som händer varje kvinna. Jag är medveten om hur det är oändligt många faktorer som spelar in i vad det innebär att vara kvinna, och därmed vad en utsätts för och inte. Att vara kvinna är inte en kollektiv upplevelse, och därmed kan jag inte tala för alla kvinnor. Men patriarkatet är kollektivt, strukturellt och inte det minsta individuellt. Det är inte individer som förtrycker kvinnor. Män förtrycker kvinnor. Män förtrycker mig.     Jag funderar väldigt mycket på mansrollen och machokulturen. På hur jäkla förfärlig den är. Och jag vet att alla nästkommande ord i detta stycke redan har skrivits, uttalats och skrikits ut de senaste decennierna - men fortfarande funderar jag över, och äcklas av, den mansdominerade värld jag tyvärr lever i. Jag tänker på hur många som dör på grund av den varje år. På hur många personliga integriteter som förtvinar på grund av den. På hur många barndomar som förstörs på grund av den. På hur många som tvingas fly på grund av den. Och i skenet av detta konfunderas jag över hur människor, på fullaste allvar, kan mena att det är enskilda individer och ensamma psykopater och personer oberoende av kön som förstör.- Hur i all världens namn kan det tänkas att det är enskilda människor som dagligen begår brott när hundratusentals kvinnor står upp och vågar berätta att det är män som skadar dem?- Hur i all världens namn kan det ens talas om att det är irrelevant och kontraproduktivt att diskutera kön som en faktor vad gäller den nuvarande situationen i Östersund, när det är en hel grupp definierade av sitt kön som blir uppmanade att stanna inne?- Hur i all världens namn har människor mage att förkunna för mig och mina medkvinnor att det inte är gruppen Män™ som förtrycker oss, när det är det som är faktum?   ---   Det är den åttonde mars idag, den internationella kvinnodagen, och vi har rätten att skrika, kritisera, problematisera och demonstrera. Och varenda åttonde mars så länge jag lever kommer jag fortsätta att göra just detta. Och för det, för feminismens skull, är jag beredd att försaka nästan allt. Även om det betyder att jag aldrig någonsin igen kan se en film utan att dissikera dess genuskonstellationer.Så om kanske 20 år när mitt barn är på konfirmationsläger så hoppas jag att hen vågar säga ifrån när killar trycker upp porrfilmer i hens ansikte. Jag hoppas att hen vågar stå upp för den där tjejen i klassen som blir hånad för sin medfödda, naturliga kroppsbehåring. Allra mest hoppas jag förstås att hen aldrig ska behöva leva i ett så kvinnofientligt samhälle som jag gör, och därmed slippa allt det här. Men om det om 20 år ser ut som det gör idag så får vi båda två skrika, kritisera, problematisera och demonstrera. Då får vi båda stå med knuten näve. Tillsammans.   Att vara feminist är det bästa som har hänt mig. Att få blossa upp i kämparglöd är det vackraste jag har. Att få skrika, kritisera, problematisera och demonstrera för kvinnors rätt att existera i patriarkatet är det viktigaste i mitt liv. Att känna hur det personliga alltid är politiskt, att få känna att det politiska alltid är personligt, att behöva känna att patriarkatet ärrat mig men att i skenet av det få känna att jag har makten att förändra framtiden. Vi har makten. Vi är makten.