en vanlig fredag

Det är en helt vanlig fredag. Jag vaknar inte när du stiger upp. Jag vaknar inte heller när du på grund av smärre klädpanik lägger pannan i så djupa veck att det borde bildas synliga och hörbara svallvågor i luften i rummet. Jag vaknar inte när du duschar med någon av alla duschtvålar vi lyckats få i present av din familj. Jag vaknar inte när du plockar ut din omsorgsfullt inpackade matlåda ur kylen och inte heller när du snörar på dig dina sneakers i hallen. Det är en helt vanlig fredag. Du vaknar av ditt alarm klockan 05.30, kanske 05.32 om du på torsdagskvällen planerat att unna dig ett par extra minuters sömn. Du vaknar och plirar med dina kolossalt stora, gråblå ögon, och du kan inte fokusera blicken på grund av synfel och på grund av att jag ännu en kväll höll dig vaken till klockan 23.15, minst. Du vaknar och ligger stilla, stilla i sängen ett par minuter för att samla kraft till att ta klivet upp ur vår duntäckesvarma säng, och precis när du ska stiga upp slängs en högerarm över ditt bröst, ett högerben över dina höfter och ett ansikte borras in i din hals. Det är en helt vanlig fredag och jag kramar dig omedvetet krampaktigt i sömnen. Eller ja, egentligen är det väl inte omedvetet. Bara en överföring av allt det jag känner och tänker och säger när jag är vaken. Jag kramar dig krampaktigt i sömnen för att jag hatar när du går ifrån mig. Jag kramar dig krampaktigt i sömnen för att jag älskar att känna doften av din hals och nacke. Jag kramar dig krampaktigt i sömnen för att jag hatar att ligga ensam i sängen. Jag kramar dig krampaktigt i sömnen för att jag älskar att känna din nakna hud mot min. Jag kramar dig krampaktigt i sömnen för att jag älskar dig. Det är en helt vanlig fredag och idag är det en vecka sen du sa ja till att gifta dig med mig.