"jag vet vad den sista jag älskar kommer heta"

I helgen har jag varit hemma i min älskade hemstad, Östersund. Det blev min första hemvändning sen jag flyttade ner till Stockholm för drygt ett år sedan där jag inte gick ut och partajade något alls. Och det var så himla skönt. Istället så har jag, i dagarna tre och en halv: druckit kaffe med bästa tjejkompisarna mina, gosat med Bernard (mammas franska bulldog) och Hugo (Sebastians mammas mysiga katt), ätit extravaganta middagar, druckit gott rödvin, ätit ofantliga mängder tax free-toblerone, diskuterat och planerat en framtida Floridaresa, löst korsord och slutligen spanat in blodmånen tidigt imorse. Tidigt imorse så vaknade jag och Sebastian på Katarinas stora soffa, och jag var en kombination av supertrött och hur pigg som helst. Vi smög så småningom upp och gjorde i ordning några lyxiga matsäcksmackor och smög sedan vidare ut i ett ännu sovande bostadsområde med varsin kaffekopp i handen. Det var kallt och mörkt, och nästan löjligt stjärnklart. Och ovanför sluttningen ner mot Brunflovägen hängde blodmånen. Vi promenerade en bit ner för backen, som i ett försök att komma den närmre, men till sist så stannade vi och stod tysta och tittade på den."Den är verkligen jättecool.""Ja."Och på vägen upp, och hem, igen så föll på fullaste allvar en stjärna. Det var så vackert och samtidigt helt vidrigt klyschigt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Nu, i skrivande stund, så sitter jag i en helt okej bekväm snurrfåtölj i biblioteket på universitetet efter en fem timmar lång tågresa söderut igen. Sebastian hoppade av i Uppsala. Och det kändes precis lika tråkigt som vanligt. "Men det kanske bara är härligt att få längta efter varandra lite i veckorna?" är ett ganska förekommande förslag på tankesätt. Men, det är det faktiskt inte. Jag vill alltid vakna bredvid Sebastian. Jag vill alltid dricka morgonkaffet ihop. Jag vill alltid sitta tyst bredvid honom och läsa tidning/spela mobilspel/kolla på Nyhetsmorgon. Jag vill pussas hejdå i hallen och återse honom efter bara någon timme igen. Jag vill alltid stå och kolla på blodmånar innan klockan ens slagit 05.00. Det är supertråkigt att bo i en annan stad än personer en älskar, faktiskt.Det som är tur är att det bara är max en timme med tåg mellan mig och Sebastian. Men mellan mig och mamma och Mirre och Alfred och Elin och Alma och Tora och Tove och Pelle och pappa och Emelie och Idun och Kjell och Katarina och mormor och farmor och farfar och Patrik är det betydligt längre. Det som är tur är att det bara är fem timmar med tåg mellan oss. Och att en kan åka upp till Östersund efter ett torsdagsseminarium och ner igen innan en måndagsföreläsning utan problem.