om "dagliga smärtattacker" och att sluta kompromissa vad gäller sin kropp:

Förra veckan så vaknade jag till ett sms från min styvsyster. Hon frågade mig om jag var gravid. Min primära reaktion var att skratta rakt ut, och svara "Hahahaha, va, nej?!". Sen började jag tänka på hur hon kunde tro det. Har jag undvikit alkohol offentligt? Nej. Har min mage vuxit? Inte direkt. Har jag plötsligt en stabil vardag där en liten änglabebis kan passa in? Inte alls. Och sen kom jag på anledningen. Förra veckan så skrev jag i ett inlägg att jag gjort "ultraljud hos gynekologen", och ultraljud om något är väl starkt förknippat med graviditet. För mig är det dock helt och hållet normalt nu för tiden att lämna blodprover hit och dit, kissa i plastmuggar och låta en läkare kolla på mina fortplantningsorgan med ultraljud.Så jag skrev till Emelie att det var min livmoder, mina äggstockar och min urinblåsa som det ultraljudats på. Och det här är något jag vill skriva ut här nu också. För vi måste börja prata om anatomiska kvinnors underliv och hur fruktansvärt jävla smärtsamt det kan vara. Vi måste prata om hur det är att vakna kallsvettig mitt i natten för att det känns som att någon knivhugger en invändigt. Vi måste prata om hur det är att behöva lägga 2000-3000 kronor, minst, på sjukvårdsbesök, anitbiotika, krämer, salvor, tabletter och geléer på ett halvår. Vi måste prata om att bli avfärdad via telefon med orden ".. Det kanske bara är lite mensvärk?" av en sköterska på gynekologisk akutmottagning när en håller på att gråta ihjäl sig av kombinerad smärta och oro under arbetstid. Vi måste prata om att behöva sitta på toalettstolen och gråta flera timmar i veckan bara för att det är det enda som känns någorlunda okej. Vi måste prata om att ibland inte ens kunna sitta ner. Vi måste prata om att behöva kissa i en av sina lunchlådor tidigt en morgon för att ta med till hälsocentralen. Vi måste prata om att bli hånflinad åt av en allmänläkare som säger att det är gynekologiskt. Vi måste prata om att bli hånflinad åt av en gynekolog som säger att det är urologiskt. Vi måste prata om att inte kunna fokusera på något annat än att det känns som att ens underliv ska falla sönder och samman och brinna upp och explodera och implodera. Vi måste prata om att sitta hopkurad till en liten boll av hopplöshet på sängkanten medan ens pojkvän försiktigt stryker en över ryggen. Vi måste prata om skammen och svårigheterna att stå på sig, kräva hjälp och försöka tillskansa sig förståelse över vad fan det är som händer inuti ens kropp. Vi måste prata om allt det som husläkare viftar bort som "normalt". För det är inte normalt att ha såhär jäkla ont, såhär jäkla ofta. Sedan i februari i år så har det här varit min vardag. Och det eskalerade i somras. Hela sommaren har jag gått runt med något jag refererat till som "dagliga smärtattacker", ofta med en tillhörande liten axelknyck. Ibland kunde jag gå en dag utan smärtattack. Nästkommande dag kunde jag ha fyra stycken. Ibland kom de direkt när jag vaknat. Ibland kom de under en familjemiddag. Ibland kom de precis när jag skulle sova och ibland kom de ute på krogen. Idag så är läget mer stabilt. Jag har inte "dagliga smärtattacker", men jag får smärtattacker. De kommer mer sällan, men istället i större kraft. Igår fick jag en så kraftig, långvarande och ihållande attack att jag knappt trodde att det var sant. Jag är så väldigt less på att kompromissa vad gäller min kropp. Jag är så fruktansvärt trött på att behöva avstå från saker jag vill göra på grund av min kropp. Jag är så otroligt utmattad och outgrundligt ledsen och ofrånkomligt uppgiven vad gäller min kropp. Förra veckan så föreslog gynekologen (som jag gjorde ultraljud hos) att jag ska börja ta ett penicillinpiller i förebyggande syfte, efter samlag. Efter. Varje. Samlag."Till natten" tillade han med ett snällt leende, som att det vore det enklaste och härligaste någonsin.Det är varken enkelt eller härligt för kroppen någonstans att äta antibiotika så ofta. Snarare motsatsen. Så jag vägrar. Och nu, i skrivande stund, sitter jag ännu en gång på Danderyds gynakut och hoppas att de kan säga något jag inte hört förut. Eller hitta något i mig som ingen tidigare sett.För jag är så fullkomligt jävla klar med att ha ont.