nu kom saknaden.

Hej alla underbaringar!Det är ny vecka. Helt galet. hur kan dagarna springa på i detta tempo? min dagsform idag: trött, träningsverk och lite oproduktiv. Men måendet är stabilt.igår slog det mig att jag var hemma. Att jag inte bara kan öppna dörren, sätta mig på cykeln och befinna mig i Chiang Mai på tio minuter. Låter ju helt knasigt men nu har min hjärna landat. Och jag kraschade lite. Liksom hann ikapp. Jag började alltså sakna en massa saker igår. Jag saknade mitt gamla gym, mitt lilla studentrum där man var tvungen att dra bort gardinen, öppna balkongdörren och gå ut för att komma till toaletten. jag saknade Nimman area, Zoe in yellow och många fina människor man sätt regelbundet. Jag saknar bergen, solnedgången, den varma luften och stadspulsen. Missförstå mig rätt, jag är så tacksam för min tillvaro just nu. Det är underbart att vara hemma hos familj och vänner. Få stöttning och hjälp när det behövs men jag saknar Chiang Mai och det jag själv skapat. Jag saknar det bara. och med saknaden kommer ifrågasättandet. Var jag tillräckligt närvarande? sa jag det jag ville få sagt? utmanade jag mig eller tog jag lätta vägar ut? Hur kan något som varit så närvarande liksom ändra form och färg så att man knappt minns det? att det helt plötsligt känns som en dröm? inte verkligt? Jag har inte stått på yogamattan mer än en gång sedan jag kommit hem. Jag har inte haft flow och inte viljat. Det kändes som en del som blommade upp just under detta halvår. Mitt yogande växte i Chiang Mai. och nu känns det inte lika livfullt. Jag känner hinder. Detta är både en sorgeprocess och bearbetning. Men jag glider på i mitt egna tempo om dagarna, myser med min familj och skapar på väldigt många andra sätt än yoga. Jag är så tacksam för den väg livet lett mig på. Det är jag verkligen. All kärlek till er!