5 mars.

Breddade min morgonhälsning såhär på måndagen och skickade lite extra uppskattning till viktiga människor i mitt liv. Jag insåg samtidigt hur mycket jag saknar dem. Jag trivs bra i Mora och det gör inget att jag inte träffar vänner från förr hela tiden, men jag känner att det nog ändå finns en sorg i att inte kunna vara lika spontan längre.. att inte ha dem närmre. Och att deras liv rullar på utan att jag är där. Det är lite sorgligt. Det är inget jag tänker på hela tiden, men jag tror att det ligger nära mig ändå. Kanske är det en faktor i den tuffa tid som varit nu.. Jag fortsätter att dagen som det kommer och samtidigt börjar jag längta framåt, försöka se ljuset i tunneln och stärka mig själv i det. Jag tror att skrivandet hjälper lite. Åtminstone att summera allt som far runt i huvudet. Jag kan känna viss tilltro till mig själv i det jag skriver. När man tappar sig själv i nuet kan det vara tröstande att greppa tag i allt det stabila, grundtryggheten, vad gäller människor, aktiviteter och sammanhang.Ny vecka. Nya tag. Jag har förmågan att klara av det. Det gäller att vara extra snäll mot sig själv.