JAG VILL GÖRA SLUT

KRÖNIKA: Om att göra slut med en vän.

Jag blev vän med henne när jag var ung för hon hade mycket av det jag saknade. Ett självförtroende som var hysteriskt stort, hon var kaxig och tog ingen skit, satte alltid sig själv högst upp på pedestalen och pratade som om ingen kunde göra henne illa. När man är så liten och osäker är det allt man vill vara. Vi blev goda vänner och hon lärde mig allt hon kunde. Under årens gång förändrades min syn på henne i takt med att min egen självkänsla växte och hela jag som person utvecklades till den jag är idag. Under den här tiden skulle hon alltid tävla med mig. Hela livet var en tävling om vem som var snyggast, fick flest killar, var smalast, hade bäst betyg, flest vänner, finaste kläderna, vem som var tuffast, bäst och vackrast. När hon med åren märkte att jag växte ifrån den lilla underlägsna tjejen jag var tidigare började vi bråka. Hon klankade väldigt ofta ned på mig och kom med pikar som sved till i hjärtat. Det var en vänskaplig form av The Game, något jag har förstått inte är allför ovanligt. Man trycker ner en vän för att man själv ska känna sig som en bättre människa. Det är den största formen av osäkerhet en människa kan ha.

När jag hade fått min första, egna lägenhet skulle hon komma och hälsa på mig, jag var nästan den av oss vänner som flyttade hemifrån först. När hon kom in trampade hon rätt in i vardagsrummet med leriga kängor, ställde sig i mitten av min etta och sa helt lugnt; "Vad litet här är. Ska du verkligen bo här? Och på Kungsholmen också, är det inte mycket bättre på Söder? Jag hoppas verkligen du ska måla om väggarna i vitt, såhär kan de ju inte se ut.". Jag blev så himla ledsen. Ledsen för att jag kom till insikten av att hon var en människa jag inte ville ha i mitt liv, trots att jag älskade henne. Ledsen för att någon som älskar en med flit eller undermedvetet alltid måste trycka ner en. Jag var så glad över min lägenhet, jag hade tagit studenten bara en månad tidigare och nästan alla andra bodde, såklart, fortfarande hemma (inklusive henne).

Efter det började jag successivt sluta umgås med henne. Några år tidigare hade jag gjort slut på riktigt med en annan tjejkompis, satt mig ner och pratat med henne om hur jag kände, förklarat att jag inte kan vara vän med henne, att hon inte är för mig. Precis som man gör slut med en pojkvän. Jag ångrade det så mycket i efterhand. Hon såg givetvis till att våra gemensamma vänner slutade umgås med mig och det tog tio år för den relationen att växa till sig till den grad att vi idag kan hänga på samma fest, och jag faktiskt är välkommen, utan problem. Det var ett misstag att göra slut med en vän på det sättet för det sårade oss båda mer än nödvändigt. I efterhand har jag gjort annorlunda. Jag har gjort slut gradvis. Låtit det rinna ut i sanden. Dels för att man ska kunna umgås i samma kretsar eller på samma tillställningar utan problem och dels för att man inte vill göra någon illa när allt kommer omkring, hur illa den här personen än har gjort dig. Eller om det bara helt enkelt är så att man inte tycker om den här personen längre. När jag är i en relation är det helt tvärtom, då är det sakt på sak och face to face som gäller. Men med vänner är det annorlunda och jag tycker att det är okej. Man behöver inte älska alla.

Det bästa med att bli äldre, är att man omvärderar sina vänner på ett annat sätt. Idag vill jag bara ha vänner som ger mig energi och jag ser därför till att det blir så. Jag har vänner i mitt liv som jag träffar, och när jag går därifrån är jag fylld av glädje, kärlek, värme och energi. Aldrig någonsin pikar de om att min tröja får mig att se tjock ut, det är därför de är mina vänner. Och de där gamla vännerna som alltid lyckades kommentera negativt om ens outfit när man skulle gå ut, de är idag bara just gamla vänner. Mina vänner idag får mig att känna mig som den bästa versionen av mig själv och det är precis så det ska vara för alla.

AV: MICHAELA FORNI