"OAVSETT VAD, SÅ HAR DE ALLTID VARIT GLADA"

Det finns stunder då minsta lilla skitgrej kan förstöra allt för dig. Sedan finns det stunder då den skitgrejen är just vad det är – en skitgrej.

Genom bilfönstret ser jag hus byggda av lera. Jag ser trasiga cyklar och skolbarn som springer längst med vägkanten, bara några få centimeter ifrån bilen som kör i en oacceptabelt hög hastighet. Trots deras trasiga kläder, smutsiga ansikten och nakna fötter så ler de, samtidigt som de vinkar med båda händerna. Jag vinkar inte tillbaka.

På radion spelas en låt som får mig att tänka på gamla förälskelser, min första fylla, min värsta fylla, ljumna sommarnätter och galna påhitt som oerfaren tonåring med ett brustet hjärta.

Plötsligt känner jag en smärta. Jag ser ner på mina rosa skor från Adidas och förbannar mig över skavsåret som pinar mig på grund av att skosömmen skär in i huden och bildar ett blödande, varande sår. Helvete. Fyra timmar kvar av dagen och jag kan knappt gå – orkar inte! Jag är smutsig, äcklig, svettig och behöver en dusch. Finns inget varmvatten på hotellet. Orkar inte!

Vad jag egentligen inte orkar, det vet jag inte. Kanske är det att inte ha tillgång till rena kläder, drickbart vatten eller en nybryggd take away-kaffe? Eller är det att se människor i fattigdom, svält och hjälplöshet? Ärligt talat – jag vet inte.

Men om jag gräver djupt in i mig själv, så tror jag att även en ytlighetspressad tjej som jag, nyinflyttat till en pulserande storstad där notorna är lika långa som toalettpapper och klädernas ”it-status” spelar stor roll, berörs av att se ett folk i brist på kunskap, mat, pengar och - i värsta fall - hopp.

När bilen som jag sitter i stannar vid dagens fjärde destination tar jag fram min vattenflaska med pissljummen vätska i, sväljer en stor klunk, biter ihop och kliver ur.

Vi har hamnat på en skola. Framför oss står hundratals elever, alla iklädda knallrosa uniformer. På trettio sekunder har jag minst tjugo nyfikna och glada barn omkring mig. Jag känner mig som en kunglighet. När jag tittar upp mot skolgården ser jag en orkester, som till största delen består av trummor, men inslag av ljusa visselpipor och ett annat slags blåsinstrument når också mina öron. Den spelar för oss.

Eleverna mottager oss med pompa och ståt, musik och parad. Nu ler jag. Ja, jag vinkar till och med. Vinkar till alla människor, så fyllda med iver och glädje för att jag, vi, är där.

På vägen tillbaka till hotellet ser jag ut genom bilfönstret och tänker. Jag tänker på allt jag har sett i landet jag befinner mig i. Alla människor jag har mött. Sjuka, fattiga, hungriga och ovetande människor. De har alla varit glada. Oavsett vad, så har de alltid varit glada.

Innanför dörren på hotellrummet låter jag ryggsäcken falla till golvet med en dov duns. Jag tar av mig kläderna, som utsöndrar en odör av svett och avgaser, och slänger dem på sängen. Kliver in i duschen, sätter på vattnet och låter de iskalla stålarna spola rent min kropp. 

För vad är väl några dagars brist på varmvatten att klaga över? Eller varför ska ett skoskav på foten, på grund av ett par nyinköpta, rosa skor från Adidas, vara det som hindrar mig från att ta chansen att få möta ett utsatt folk i Uganda? Få se dem fyllas av fröjd för att jag, en kanske något fåfäng och ganska klen tjej, kommer och tar dem i handen. Visar intresse, bryr mig, vinkar och ler.

Av: CAROLINE NYSTRÖM