SÖNDAGSFAVORITEN: MADELEINE AHLSTRÖM

Denna söndag lär vi känna Madeleine, som bland annat skriver om den fantastiska meningen med livet och hur hon starkare än någonsin kom ur en tid då hon nästan förlorade sin bror.

Alla befarar vi nog att något hemskt ska hända oss själva eller en person vi älskar. För hur gör man egentligen när en närstående lider och man själv inte kan göra ett enda dugg för att påverka, utan bara hoppas på att personen ska få fortsätta leva?

Denna veckas Söndagsfavorit, Madeleine Ahlström, vet hur det känns. När hennes lillebror drabbades av cancer lovade hon sig själv att aldrig mer klaga över något, bara han fick må bra. Idag, några år senare, har hon bloggat sig igenom hela krisperioden, fått insikt i vad livet handlar om och kämpar för att uppnå sina stora drömmar.

När man kommer in på din blogg får man direkt känslan av att du är en tjej med glimten i ögat, men vem är Madeleine Ahlström? Och hur skulle du beskriva dig själv?
 - Blir först och främst så lättad när jag får bekräftat att glimten faktiskt uppfattas av de flesta och att inte alla reagerar med fasa, likt min far, när jag har formulerat ihop någonting överdrivet om min pojkväns snopp, haha.

Jag är målmedveten och oftast väldigt glad. Jag har, och har alltid haft, enorma drömmar och ambitioner och är en sådan där dryg jävel som hade tre jobb under gymnasiet och gick ut med MVG i alla ämnen utom ett, men ändå satt och grät hysterisk över det sistnämnda "misslyckande" i flera timmar. Jag kan nog uppfattas som rätt pladdrig på bloggen när jag skriver noveller om saker som egentligen är oväsentliga, men ser mig själv som ganska lugn och ohysterisk. Jag är inte den som står och skriker i händelsernas centrum men har mycket som pågår på insidan och får utlopp för det allra mest genom skrivandet istället. Och ja, jag älskar att skriva.

Du har bloggat väldigt länge. Hur började allt, och vart vill du att det ska sluta?
 - Jo tack, och jag hoppas att arkivet förblir outforskat. I början var det nog inte av någon annan anledning än att det var lite småroligt. Sedan fick min lillebror cancer och jag insåg saker som jag tyckte att alla andra också borde inse.

Skrivandet har alltid har varit den uttrycksform jag föredrar och jag började då blogga mer noggrant eftersom jag verkligen ville förmedla något. Mitt huvudsakliga mål är nu att låna ut de glasögon jag ser livet genom till många fler. Sedan vore det givetvis inte helt fel om bloggen öppnar dörrar för att jag ska kunna försörja mig på att formulera meningar någon gång i framtiden.

För några år sedan gick du och din familj igenom en tragisk tid. Din lillebror drabbades av cancer, något som måste varit oerhört jobbigt för er alla. Hur har din syn på livet förändrats sedan dess?
 - Den har genomgått den extremaste av förändringar man kan föreställa sig. Att nämna vartenda exempel på det här är i princip omöjligt eftersom det har tagit mig åtskilliga pappersark att förmedla det hittills, samtidigt som jag på långa vägar inte är klar. Vi levde ju med döden ständigt närvarande och när man gör det, när man ser sin lillebror tappa allt sitt hår och inser att det enda han önskar är att få leva, då kommer man fram till ganska viktiga insikter.

Jag vill ägna mitt liv åt att bocka av allt jag vill göra innan jag dör, för varför ska man ägna sitt liv åt sådant man inte vill göra? Man lever ju bara en gång. Jag lovade mig själv att "bara min lillebror blir frisk, ska jag aldrig klaga på någonting igen" och lägger i princip aldrig energi på att deppa ner mig för skitsaker. Och det allra mesta är faktiskt skitsaker jämfört med att ha en lillebror som kan dö.

Jag omger mig enbart med människor som får mig att må som allra bäst, för allt annat är jätteonödigt. Jag är fullt inställd på att alltid gå min egen väg, oavsett om det gäller kläder, yrkesval eller att berätta snopphistorier högljutt för sina vänner. Jag vill uppnå alla mina drömmar. För det är mitt liv och det vill jag göra till någonting bra. Och när man har en lillebror som bara vill leva är det nästan som ett hån att inte ta vara på livet själv.

Var du annorlunda som person innan din brors sjukdom?
 - Jag hade nog de flesta tankarna gällande vad meningen med livet var och hur man skulle leva det. Jag ville vara en sådan som gick omkring i höga klackar fastän ingen annan gjorde det, jag ville våga ta för mig i sociala sammanhang, jag ville våga vara mig själv fullt ut och jag ville inte vara så rädd för vad andra skulle tycka om mig. När Jacob sedan blev sjuk såg jag till att allt jag tänkte istället blev någonting jag faktiskt gjorde. För livet är alldeles för kort för att inte göra det.

I din bloggpresentation står det att du vill motivera människor till att leva det liv man vill - hur gör man då?
 - Jag tror att man gör just det själv och visar det för andra. Det funkar inte att bara säga att man ska uppnå sina drömmar om att flytta till exempelvis London om jag sedan ändå bara sitter hemma och pillar mig i naveln och väntar på att någon annan ska transportera mig dit och placera mig på ett färdigfixat jobb och i en fantastisk lägenhet. Man inspireras inte av människor för att de säger att man ska gå sin egen väg, man inspireras för att de gör det. Man inspireras inte av folk som säger att de ska rädda världen, man inspireras av folk som faktiskt åker iväg och gör en skillnad för andra. Man motiverar genom att själv göra det man förespråkar.

Du har stora drömmar, siktar mot stjärnorna och är inte rädd för att tro på dig själv. Men tror du att alla vågar drömma och tro på sig själva lika mycket lika som du?
 - Det är jag övertygad om att inte alla gör, just för att jag själv inte har gjort det förut. Men det är ju också anledningen till att jag så gärna vill jobba för att stärka tjejers självförtroende. Många damer tror så lite på sig själva och det är så himla synd eftersom jag dagligen träffar brudar som är så roliga, smarta och fantastiska och som verkligen bara borde inse hur stor potential de har att uträtta stordåd. Mycket av detta tror jag försvåras av att vi damer fortfarande förväntas ha utseendet som högsta prioritering. Alltid.

Anledningen till att jag tror så mycket på mig själv idag är för att jag numera värdesätter mina starkaste inre egenskaper så mycket högre än någonting ytligt. Jag har varit osäker förut och det var för att jag ville gå omkring och vara så jävla snygg hela tiden och om folk då inte gav mig den bekräftelsen blev det jobbigt. Nu har jag insett att det är andra sidor av mig själv som är mina mest fördelaktiga, och när jag lägger mer fokus och tid på dem går allt så mycket bättre. Så ni flickor utrustade med superhjärnor med kapacitet att komma på ett botemedel mot cancer, ägna er åt det istället för att lägga ner timmar på att komponera ihop en perfekt Instagramegobild med gulliga hashtaggs för att få många gillningar! 

Berätta gärna lite mer om dina drömmar – vad grundar de sig i?
 - Att få skriva i New York grundar sig i en överkonsumtion av Sex and the City kombinerat med att jag någon gång insåg att jag ju älskar att skriva och att jag självklart åtminstone skulle försöka göra någonting större utav det. Drömmen om att starta ett barnhem är ett resultat av att mitt liv går ut så mycket på självförverkligande, men att det ju är få saker som gör en så lycklig som när man gör någonting riktigt stort för någon annan.

Hela girlpower-grejen grundar sig nog i att jag själv har varit i sådana där jobbiga perioder då jag har beställt bantningspiller från internet, inte ätit efter vissa tider, inte ätit vissa saker och tränat i överdrivna mängder för att jag på riktigt trodde att det skulle göra mig lyckligare. Men det blev jag inte överhuvudtaget. Idag är utseendet är en sådan där oviktig detalj i vem jag är och det finns så mycket annat som väger tyngre. Alla människor har ju fantastiska egenskaper som de skulle kunna gå långt med. Det vill jag att fler ska inse och jag vill att fler ska våga satsa på det de är riktigt bra på.

Har dina visioner alltid sett likadana ut?
 - Jag tror att de allra flesta av dem alltid har funnits någonstans i bakhuvudet. Men innan Jacob blev sjuk var "jag ska flytta till New York" någonting man mest sa men kanske inte ens trodde på själv. Sedan kom cancerjäveln och jag bestämde mig för att leva min dröm istället för att drömma mitt liv.

Tror du att bloggvärlden är en plats för framgång?
 - För de vars intressen lämpar sig i bloggformat - absolut! Lyckas man kan man ju verkligen göra sig ett namn. 

Hur skulle du kortfattat beskriva din blogg och varför ska man läsa den?
 - Mitt huvudsyfte är att sprida mina djupare budskap om meningen med livet i form av längre texter, men jag tror inte att folk skulle orka med mig om jag enbart delade med mig av ord i överdoser. Jag försöker därför att mixa dessa med lite "lättare" grejer som bilder från äventyr, bilder på mig själv i diverse kläder eftersom jag tycker att det är himla roligt, överanalyser av vardagsbetraktelse och snoppar.

Min grundtanke är att jag ska skriva om hur jag tycker att man ska leva sitt liv: gå sin egen väg, tro på sig själv, ta vara på livet och uppfylla sina drömmar, och sedan dela med mig av när jag själv gör just det jag förespråkar. Så tycker man att det låter trevligt, samt har någon slags förmåga att uppfatta ironin i att jag i bland nämner att jag har haft sex på min döda och begravna kanin, är man hjärtligt välkommen!

Läs Madeleines blogg HÄR.

Av: Caroline Nyström
Bilder: Made.devote.se