SÖNDAGSINTERVJU: LINNEA HENRIKSSON

I somras släpptes debutplattan. Nu är hon mitt i turnén, i början av karriären och på väg framåt. Devote har träffat Linnea Henriksson.

Jag har hunnit byta plats tre gånger innan jag sitter till ro och ser ut över Birger Jarlsgatan ifrån det relativ nyöppnade kaféet på Östermalm. Med fönsterplats, utsikt över hela lokalen och en dubbel espresso serverad i take away-mugg, sitter jag och väntar på Linnea Henriksson. Tjejen som år 2010 gick upp på Idol-scenen, knep en fjärdeplats och satte fart på sin karriär.

Just när jag har tagit upp mitt block och är redo med pennan kliver hon in, ser sig omkring, får syn på mig och skiner upp – hon strålar! Efter en kort presentation slår vi oss ned tillsammans. Jag ser in hennes ögon, som är omgivna av en glittergrön ögonskugga, och påbörjar konversationen jag har sett fram emot.

Nu är jag nyfiken, hur kom det sig att du sökte till Idol år 2010?
- Jag var till en börjar ganska negativ till Idol och tyckte inte att det var något för mig. Min mamma hade däremot försökt få mig att söka några år innan, men det var inte före just 2010 som jag faktiskt lyssnade på henne, säger Linnea.

Musiken var inte helt främmande för henne när hon kliv in i Idol-världen. Hon kommer från ett musikintresserat hem där väggarna är tapetserade med rockhjältar, hon har pluggat musik under sin studietid och var sedan några år tillbaka en del av jazzbandet Prylf.

- Idol var en bra skola för mig. Man lärde sig så mycket – hantera stress och press – och var tvungen att ta en sak i taget. Det är viktigt att inte rusa in i saker, utan lära sig att fokusera på det aktuella.

Hur kändes det när du åkte ut ur tävlingen?
Jag kände att jag blev utröstat vid rätt tidpunkt – det var dags då. Jag hade fått massvis med fin respons, och för mig så handlade det aldrig om att vinna, säger hon.

När Linnea lämnade Idol hann hon bara andas en kort stund innan hon åkte ut på turné med alla deltagarna. Efter det väntade en resa för några gig i New York med Prylf och sedan påbörjade hon arbetet med debutplattat som har släppts nu i år.

Du har gjort dig ett namn inom musikbranschen på mycket kort tid – känner du dig säker på det du gör?
- Jag har ju som sagt mycket musik med mig från bakgrunden och mina tidigare år, så ja, jag känner mig trygg i det jag gör. Däremot har jag varit väldigt blyg och tillbakadragen förr, men på scenen så har jag full kontroll. Då är det liksom upplagt för att jag får ta plats, folk är beredda på det och jag trivs väldigt bra där uppe.
 

 Hur känns det nu, efter så mycket arbete, att släppa sin första skiva?
- Det känns sjukt bra och jag är så nöjd! Musiken är skriven tillsammans med Orup. Vi har jobbat ihop med hela plattan, och detta är första gången jag textar på svenska. Det är lite läskigt att göra det, då blir allt mer uppenbart. På engelska kan man lättare gömma sig bakom tjusiga rim och snygga ord, säger hon, kisar med ögonen och småler.

Du skriver alltså texterna delvis själv, vart kommer inspirationen från?
- Jag skriver lite mest hela tiden, men oftast när jag är ledsen. Texterna handlar mycket om mitt eget liv och mina erfarenheter. Musiken är mitt sätt att utrycka mig, precis som kläder eller smink kan vara ett sätt för andra.

Efter att ha pratat om Linneas nuvarande situation, hennes framgångar och om giget som äger rum på Beyond retro senare samma kväll, kommer vi in på hur musikintresset en gång började.

- Det var i sjunde klass som jag insåg att jag ville syssla med musik. Jag hoppade in som back up för min syster - hon fick kalla fötter - på en skolkonsert. Då gjorde jag ett soloframträdande med låten ”Fame”, berättar hon och bjuder på ett kort smakprov för att friska upp mitt minne.

 
Från det ena till det andra. För inte så länge sedan började du blogga hos oss på Devote, vad tycker du om det och hur klarar du att ha så många bollar i luften samtidigt?
- Det känns lite ovanligt att blogga, men jag börjar komma in i det och tycker det är skitkul! För mig är det en lyx att få göra det jag gör, och det känns fantastiskt att kunna livnära sig på det man älskar.

Eftersom att jag reser en hel del så blir tiden emellan alla destinationer min ledighet. Då stänger jag av datorn, sätter moibilen på ljudlös och passar på att koppla av och ägna mig år saker jag känner för, säger Linnea och tar det sista av kaffet i sin stora kopp.

Du är van vid att ha mycket att göra och att driva dig själv framåt, men hur känns det nu när du har blivit en ”produkt”?
- Det är gött! På sätt och vis blir det lite som en egoboost, för det betyder ju att de som vill arbeta med mig tycker att jag är bra. Förr ordnade jag mycket spelningar själv, skickade in demos till olika bolag och ringde runt, men nu börjar det hårda slitet ge tillbaka och jag kan enbart fokusera på att leverera det jag är bra på – musiken.

När intervjun börjar lida mot sitt slut kan jag inte hålla mig längre. Jag måste fråga om det som skymtas på Linneas underarm - en stor tatuering ifrom av en kurvig kvinna i röd baddräkt.

Står tatueringen för något, och i så fall - vad?
- Detta är min familj, säger hon, pekar på kvinnan på armen och börjar förklara. Den röda baddräkten är min mammas och tatueringen på hennes arm är min pappas. Runt hennes hals hänger min farmors smycke. Hon har mormors hår, mina prickar på kinden och min systers leende. Fåglarna som flyger runt henne är min morfar, farfar och min bror. På detta sätt finns de alltid med mig, säger hon och ler.

Sommarturné är i full gång och Linnea är mitt uppe i karrären och hennes framtid ser ljus ut. När hon pratar om hösten, då hon bland annat ska spela som förband åt Tomas Ledin, kan jag ana en självsäkerhet som säger att detta bara är början. Vi kommer att få se mer av Linnea Henriksson, det är en sak som är säkert.

Linneas blogg hittar ni här.

Av: Caroline Nyström