"Ibland måste jag bara våga"

Det är med en bitterljuv känsla som jag ser in i framtiden. På ett sätt vill jag bara rusa in i den, uppleva den och bara leva men på ett sätt så bromsas jag. Någonting vaknar inom mig och det är en bunt funderingar och frågor. Var kommer jag hamna? Var vill jag hamna? Och hur hamnar jag där? 

Framtiden går på något sätt ut på att hitta sin egen väg in i den och hur gör jag om jag inte kan den? Hur gör jag om jag inte riktigt vet var jag vill hamna? Motvilligt pressas jag in i framtiden i vilket fall, det går inte att förhindra men problemet är att det kanske är på en redan upptrampad stig. På en väg som så många andra redan gått och där jag inte känner igen mig. 

Jag vet att jag tänker mycket och jag vet att jag känner mycket. Kanske lite för mycket till och med. Men jag vill inte gå på en upptrampad stig där jag inte vet vem jag är eller vad jag gör där. Jag vill inte undra hela tiden. 

Någonting inom mig vill släppa på tyglarna och stampa sönder alla bromsar. Någonting inom mig vill låta mig, om än lite förvirrat ta mig ut på en egen väg och hitta det jag vill ska vara en del av min framtid och inte det som andra vill ska vara min framtid. 

Jag vet att de kan vara chockartat att kanske ge sig ut ensam sådär förvirrat. Men kanske är det just det som behövs, förvirringen och ensamheten som gör att du tillslut hittar dig själv där på vägen.

Själv har jag stampat för mycket på samma fläck för att jag velat gå min egen väg men hindrats av ett bristande mod. Ibland är rädslan att misslyckas eller bli besviken alldeles för stark och jag står kvar på samma, utslitna fläck. Besviken i vilket fall. Besviken för att jag inte vågade hoppa ännu en gång. Besviken för att jag låter chans efter chans passera på grund av just rädslan att bli besviken. I slutänden har jag inte lärt mig någonting och jag står kvar, besviken.

Jag har kommit till insikt i att det är dags att hoppa nu. Att det är dags att släppa tyglarna och våga. Vad som än sker så har jag tillslut kommit lite längre på vägen istället för att stå kvar och stampa i det som kan bli min egen grav. Jag har vågat, kommit framåt och gått min egen väg! 

AV:ELIN NIKLASSON
Kapitel.devote.se