Krönika: Jag har lagt på mig

Jag har lagt på mig.

Gått upp i vikt. Siffran på vågen har förändrats.
Och jag ska säga er att den där siffran, den har ställt till det en del för mig på sista tiden. Jag försöker vara power, normkritisk, en feministisk kämpe och förebild. Men plötsligt skippar jag tårta när det bjuds, äter inte längre ost på frukostmackan, ställer mig på vågen varje kväll och nyper äcklat i bukfettet kring magen när jag står framför spegeln.

Manisk. Helt jävla manisk.
Tänk ändå, vilket hårt grepp samhället fortfarande har om mig. Jag som på nära håll har sett hur en ätstörning långsamt kan bryta ner en kropp, en själ och relationer. Trots att jag vet att reklamplanscher, viktminskningsprodukter i mataffären, Victoria’s Secret-shower och Hollywoodfilmer har printat in hur en kvinna bör se ut i mitt huvud kan jag tydligen inte värja mig när jag har begått det värsta brott man som kvinna kan begå.

När jag var 13 år, nybliven tonåring och allmänt jätteförvirrad, stod jag en dag framför spegeln i skolans omklädningsrum. Vi hade haft idrottslektion och var i full gång med att klä på oss dagens mycket noga utvalda outfits och sminka över alla små irriterande tonårsfinnar. Jag var inte den som klagade på min kropp.

Men så stryker jag mig över magen, suger in den och säger:

”Jag är så tjock.”
Min vän som står bredvid tittar förvånat på mig och svarar:
”Jag trodde inte du var sådan.”

Och egentligen var jag ju inte det. Helt ärligt tyckte jag nog inte att jag var särskilt tjock där framför spegeln. Men (nu kommer det riktigt sjuka) det kändes liksom helt och hållet rimligt att säga det. Det var liksom dags. För inte var det riktigt okej som tjej att inte reflektera över sin kropp.

Sedan dess har jag fortsatt letat efter saker att korrigera på min kropp. Oftast är det just magen, men ibland även rumpan, dubbelhakan, ryggen eller brösten. Jag har gjort armhävning efter armhävning med näsan i en bodybuilderkatalog, skippat måltider och tyckt att jag varit duktig, löpt många många många mil i spåret och svalt råa ägg för att en fitspobloggare skrev att det var bra.

Vilken otroligt skev värld vi lever i om det största problem en kvinna kan ha är att hon gått upp några kilo i vikt. Det värsta hon kan vara (av allt man kan vara i denna sjuka värld) är överviktig. Jag kommer inte alltid ha min 20-åriga kropp. En dag kommer jag kanske ha fött ett barn eller två. Magen kommer hänga, celluliter kommer prägla mina lår, bröstens tid i 75B-kupor kommer vara förbi.

Ska jag alltså behöva gå runt och hata min kropp från och med då?
Min kropp, mitt fina tempel, som burit mig och förhoppningsvis ska fortsätta bära mig genom hela livet. Varför kan jag inte bara få tycka om den? Eller varför behöver jag ens tänka på dess utseende överhuvudtaget så länge jag är frisk och mår bra?

En sak av alla saker feminismen har lärt mig är att vi inte börjar hata våra kroppar bara sådär. Vi lär oss det. Ända sedan barnsben lär vi oss att vi hela tiden måste ändra på något. Att vi hela tiden måste sträva efter något ”bättre”.

Jag vet det. Ändå tar den där siffran på vågen upp större delen av min tankeverksamhet just nu. Och det stör mig något så förbannat.
Ett kilo. Ett kilo extra väger jag nu för tiden. Ett enda litet kilo och jag är beredd att lägga om alla mina kostvanor och löpa tills jag känner blodsmak i munnen.

Det är så himla fel och ändå så himla oundvikligt.
Jag menar, tänk på hur många företag som skulle gå i konkurs om vi plötsligt fick för oss att tycka om våra kroppar.

 

AV: JONNA FYHR
casajonna.devote.se