Krönika: Jag säger att jag är bisexuell

Krönika: Jag säger att jag är bisexuell

Vet ni vad HBTQ-förtryck är?

Det är när man berättar att man är bisexuell och får höra att det bara är en fas. En fas som många går igenom och att det är helt normalt att vilja experimentera lite i sina unga år. Man får också höra att minsann alla är lite vilsna i sin sexualitet ibland och att man bara säger så för att man vill vara lite trendig.

Tänk att äntligen våga säga det högt och då, när hjärtat bankar hårt i bröstet, bli klappad på huvudet och få höra att det nog går över.

Jag vet att jag blir attraherad av alla kön både sexuellt och emotionellt och att det varit så under hela mitt liv. I mina yngre tonår letade jag efter argument som talade för att jag inte alls hade något som helst intresse i tjejer utan var helt och hållet hetero. Klappa normen medhårs. För trots att jag växt upp i en familj och i ett umgänge som varit väldigt medvetna om det här med mänsklighet och allas lika värde och olikheter så tänkte jag ändå "åh nej" när jag insåg att jag inte var norm.

 Jag säger att jag är bisexuell. För det är lättare för människor att förstå.

Men egentligen ser jag lite annorlunda på det där än vad samhället gör. Människan har gjort sexualitet så himla svårt för sig genom att kategorisera och kategorisera och åter kategorisera. Du är antingen det ena eller så är du det andra, dess motsats. Svart eller vitt. Och du kan absolut inte vara allt på samma gång. Kaoset är ett faktum.

Låt säga att sexualitet är en skala. I slutet av ena änden har vi "Homosexualitet", i den andra "Heterosexualitet" och i mitten det vi kallar "Bisexualitet". Sedan kan människor ligga lite var som helst på den där skalan och vi kan dessutom flytta oss under livets gång. Jag anser mig exempelvis ligga mellan att vara bisexuell och heterosexuell, typ 70% killar och 30% tjejer. Men jag har valt att kalla mig bisexuell, för det känns rätt i hjärtat.

OVEsexskalan.jpg 

Vi bisexuella är en otroligt osynliggjord grupp. Många tror, att när man säger att man är bisexuell, bara använder begreppet som en övergång för att senare komma ut som homosexuell. Anledningen brukar vara kopplad till att bisexuella människor har lättare att bli accepterade av omgivningen eftersom bisexuella människor är både norm och icke-norm. Inte fullt så skrämmande som de icke-normativa och därmed inte fullt så hatade. Men det gör det ändå problematiskt för oss bisexuella som inte blir tagna på allvar och istället betraktas med misstanke om att egentligen tillhöra någon annan sexualitet. Det är oerhört frustrerande. Jag lovar, jag har hört och läst allt om att vara vilsen i min sexualitet, om fasen, om trenden och om att experimentera. Men jag har, år ut och år in, gått och väntat på att den här fasen ska gå över och slutligen insett att nej, den här fasen kommer inte att gå över. För det är ingen fas. Det är jag. Och hur medvetna ni än anser er vara så letar ni ändå argument för att förklara för mig att det nog inte är så ändå. Helst inte liksom. Det är inte det man vill höra när man äntligen insett, accepterat och vågat säga det högt.

Det spelar ingen roll om det skulle visa sig att jag inte alls anser mig vara bisexuell om några år. För det är vad jag upplever här och nu som är viktigt just idag. Ge fan i att ta er rätten att betvivla om jag talar sanning eller ej. Ge fan i att ens tänka tanken på att jag skulle vara förvirrad eller vilsen på något sätt. Jag vet exakt vem jag är, just här idag. Jag har inte en sån klar bild över vem jag har varit eller vem jag håller på att bli, men just nu idag vet jag mycket väl vad mitt hjärta säger när det talar. 

Och det talar för alla. 

   Happy pride, lovers.



AV: JONNA FYHR
casajonna.devote.se