Krönika: Kärlek till en stad

Ni vet när man är kär? Så där kär att allt annat känns oviktigt. Så där förbannat kär att det nästan värker i kroppen och hjärtat är alldeles ömt. 

Man är lite rädd hela tiden för att förlora det man nyss funnit. Det är så här i början som man skapar en relation och lär känna varandra. Allt är ganska villkorslöst.  

Ni lyssnar på låtar tillsammans som senare ska komma att bli era låtar.
Musik som ni alltid kommer att associera med just er. 

Ni kommer att äta mat tillsammans som senare ska komma att bli just er favoritmat. Ni kommer att gå på gator tillsammans, som senare ska komma att bli just era gator. Världen är er och du är så där kär att allt annat känns oviktigt. Så där förbannat kär att det nästan värker i kroppen och hjärtat är alldeles ömt. 

För två dagar sedan landade jag på Arlanda. Efter två månader tillsammans med min nyfunna kärlek. När man är kär går två månader alldeles för fort. Två månader tillsammans går på ett ögonblick. Medan två månader utan varandra känns som en jävla evighet. 

När jag klev av planet på Arlanda var det som att någon slog mig hårt i magen. Det var verkligheten. Jag var hemma och min sommar tillsammans med min kärlek var över. Det gjorde ont, ondare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag vet inte när jag kommer få se min kärlek igen. Min kärlek heter New York och är mina drömmars stad. Den har många skavanker, är inte särskilt vacker, det är fullt av människor och det är aldrig tyst. Men kanske är det också det som gör staden så magisk. 

Det kommer dröja ett tag tills jag får gå på kullerstensgatorna i Soho. Jag vet inte när jag nästa gång kommer att få vinka in en gul taxibil i kaoset vid Columbus Circle. Eller när ska jag få sitta i baren på min favoritrestaurang på Mercer street en sen kväll och dricka bubbel och lyssna på sorlet av lyckliga människor?
Jag har ingen aning om när jag ska få snöra på mig springskorna och springa det snabbaste jag kan i en den gröna kuliss som omringas av skyskrapor, den gröna kuliss som varit lite utav en fristad de dagar jag vaknat upp med ångest, Central Park. 
Vem vet när jag ska få dansa på borden tillsammans med min bästa vän igen, med Empire state Building som utsikt, när klockan egentligen är alldeles för mycket? Eller när jag ska få sitta på min favoritbänk på Prince street och utbyta historier med människor från världens alla hörn. 

Jag har aldrig känt så starkt för en stad förut. New York har i flera år varit min dröm. Och nu är den över. Jag har varsamt sparat och vikt ihop varenda litet ögonblick, varje doft och alla små intryck långt in i hjärtat. Jag kommer alltid att ha New York. 

Kärlek behöver inte vara till en partner eller en vän. Kärlek finns i allt och jag är överväldigad över hur New York har fått mig på fall. Jag blir knäsvag när jag tänker på hur fantastiskt det är. New York har varit en mentor för mig. En mentor som fått mig att inte bara öppna upp ögonen, utan även mina sinnen. Jag har fått ta del av paradoxer i en världsmetropol som fått mig att inse hur vackert och skört livet är. Jag har insett att det inte finns något som heter normal. Det är en skapad definitionsfråga som vi alla måste släppa på. Livet är alldeles för kort för att vara bekväm, innan du vet vem du själv är så kommer du att märka vem du inte är. Våga uppfylla dina drömmar, men viktigast av allt, våga kasta dig ut och förälska dig fullkomligt i något. Lär utav erfarenheterna och upplevelserna på vägen. 

Det är dem som tillsammans skapar livet. 

AV: MARTINA LINDÉN
martina.devote.se