Krönika: Vår värld är inte helvetet

Krönika: Vår värld är inte helvetet

Morgonstunden.
Världen håller på att vakna, liksom du. En rykande kopp te står framför dig, 
tidningen ligger uppslagen. Från radion surrar P3 och du hypnotiseras av 
värmeljuset som brinner i sin ljuslykta på bordet. Det är fint.

När konsten flödar genom en människa känner hon sig upprymd och euforisk. 
Hon kommer in i ett tillstånd då tid och rum försvinner. Flödet kan hålla på i 
dagar. Plötsligt har man aldrig förstått varför sömn och mat varit nödvändigt. 
Stanna och lyssna på mannen på gatan som tagit med sin gitarr. Han som inte 
har något annat än sin gitarr. Se hur musiken fyller honom. Se hur han åter blir 
förankrad i vårt samhälle. Det blir inte mer naket än så. Inte heller mer äkta.  
Det är fint.

Du ska hämta din dotter på förskolan. Lyckan glittrar i hennes ögon när hon 
reser sig ur sandlådan och stapplande rusar in i din famn med sina klumpiga 
vinterskor. Ni ska hem. Du ska få ihop någon form av middag och hon ska sitta i 
soffan och titta på barnprogram. 
För henne är du allt. Du och er gemensamma, ibland stressfyllda, vardag. Den 
maximala formen av trygghet. Hon tror att du kan rädda världen. Hon älskar dig 
villkorslöst och du känner samma, nästan smärtsamma, kärlek till denna lilla 
människa som du har satt till världen. Det är fint.

Ni har precis haft sex. Du har kysst hans läppar, smekt hans kropp. Nu ligger ni 
svettiga och andfådda i lakanen och viskar vackra ord till varandra. Fnissar åt 
något bara ni förstår. Ända in i natten pratar ni om rymden. Detta ofantliga, 
ofattbara, som är er värld. Tänk att i allt detta så har just ni två träffats. Och du är 
så evinnerligt lycklig över att få älska en person så som du älskar honom. En 
person att skala av sig för. Att få bli kär i en människa som blir kär i dig. Det är fint.

Du är på jobbet. En grå och regnig måndagseftermiddag. I fikarummet har någon 
precis bryggt en kanna kaffe. Du häller upp en kopp till dig själv, men koppen 
glider ur handen och din ljusblå tröja blir plötsligt gulbrun och alldeles blöt. Två 
kollegor kliver in i fikarummet och får se misären. De suckar och ler.
”Jävla klantskalle.” säger de och ni skrattar tillsammans åt den här kassa dagen. 
Er alldeles speciella jargong, blandningen av kärlek och råhet, gör dig alldeles 
varm inombords.  
En av kollegorna lånar ut en tröja han hade med sig i väskan. Den andra 
kollegan häller upp en ny kopp kaffe åt dig.Det är fint. 

En tragedi drabbar ett annat land. Män går in med pistoler i människors vardag 
och mördar 127 personer. Först kommer chocken. Sedan ilskan. Sedan sorgen. 
Och tillslut kärleken. 
Hela världen går ihop mot terrorn. Mot ondskan som hela tiden finns ibland oss 
och som då och då tar över. Plötsligt blir förståelsen för de människor som 
tvingats fly sina hem så stark, så stark. Länder ställer sig sida vid sida. Det som 
hänt får aldrig hända igen. Civila människor världen över engagerar sig. Visar sitt 
stöd för de som drabbats. Uppmärksammar att detta är vardag för många av oss. 
Och vi är alla så våldsamt överens.
Något sådant här ska inte få finnas i vår värld. Det är fint.

Du är 20 år och har precis vaknat inför det samhälle du lever i. Det är inte 
vackert, det har du insett nu, och allt det ovan glöms bort. Alla de stunder i din 
vardag som faktiskt är något att leva för. Det finns alldeles för mycket av det som 
skadar och gör ont! Det är förjävligt! Och detta finner vi oss i! Aldrig i livet!
Du vägrar. Vägrar låta dig strykas med, vägrar låta allt bara passera utan att 
lyfta en hand. Det finns fortfarande något som går sönder inom dig när du ser 
människor lida. I bröstkorgen brinner fortfarande något som säger att det här är 
ditt liv och ditt liv endast och inga normer eller rädslor eller onda makter ska få 
hindra dig från att leva det så som du vill. 
Det är din morgonstund. 

Världen håller på att vakna, liksom du. En rykande kopp te står framför dig, 
tidningen ligger uppslagen. Från radion surrar P3 och du hypnotiseras ännu en 
gång av värmeljuset som brinner i sin ljuslykta på bordet. 
Du är 20 år och du har inte gett upp. För om du gjort det, hade du aldrig gått 
upp just den här morgonen. Du hade inte tänt något värmeljus. Inte kokat någon 
kopp te. Du har ännu inte gett upp allt det fina i den här världen och du har ännu 
inte gett upp hoppet om att människan någon dag ska kunna förändra den.
Och det, om något, är så fruktansvärt fint.



AV: JONNA FYHR