Läsarkrönika: Om ett samtal

Jag har en vän. Vi bor i två olika småstäder en och en halv timme ifrån varandra. Vi träffas sällan, alltför sällan. Men idag träffades vi.

Hon var den första som på så himla länge frågade hur jag mådde, och verkligen undrade. För det är en skillnad på det, ni vet. Att fråga ”hur är läget” eller undra ”hur mår du, egentligen?”. Så klumpen klättrade upp från den gömda platsen i hjärtat till en mer utlämnad strupe, och orden som tyngt ner och hindrats så länge bara rann ut.

Vi pratade om hur våra småstäders gränser känns som väggar som stänger in oss - hur världen är så ofantligt stor och hur vi är fast på en så liten yta. Hur, även om vi har lärare som inspirerar oss och fastän vi trivs på våra skolor, så vågar vi inte höja våra röster eller ta vår plats. Hur vi är rädda för att då inte passa in i ramen av förväntningar som sedan så långt tillbaka är konstruerad, färdigställd. Hur rädslan för att inte vara någonting annat än medelmåttig alltid finns där, sida vid sida med jämförelsen med klasskamrater och känslan av otillräcklighet. Hur det kombineras med den konstanta pressen att passa in och behöva tillhöra något sorts socialt fack.

Vi pratade om vänner. Om gamla vänner som kanske bara finns där för att de alltid har funnits där, och om nya vänner som kanske är de som kommer finnas där i framtiden. Om de framtida vänner runt om i världen vi inte har träffat än, eftersom det inte kan vara möjligt att ha träffat alla våra viktigaste personer när vi bara är 20 år och har spenderat majoriteten av våra liv i en småstad. Om vänner vi saknar, vänner vi vill träffa oftare. Om att våga lämna de vänner som inte längre tillför något till ens liv.

Vi pratade om studenten, om hur skönt det ska bli. Att bryta oss fria, sprida våra vingar och ha hela världen framför oss. Att äntligen riva småstadsväggarna och komma bort. Men också om rädslan att fastna och bli kvar. Om pengar som inte kommer räcka till eller planer som går i kras. Rädslan att ha världen framför våra fötter, men att istället snubbla och ramla baklänges.

 Vi pratade om normen att läsa en högskoleutbildning med en gång för att bli kvalificerad till att sitta på ett kontor, och om att våga bryta den. Att vilja göra något kreativt, något som inspirerar och förändrar. Om hur drömmar likt dem ses ned på, med sympatiserade blickar och nedlåtande klappar på axeln. Och så pratade vi om de som reser iväg och aldrig kommer tillbaka, de som tar steget och aldrig vänder om. De som bryter normen.

 Vi pratade om mycket, jag och min vän. Och vi kände fan, vad tiden går fort. Livet förändras konstant och nu står vi vid ett av de många vägskäl vi kommer att möta. Nu är det vår tid. 

Nu är inte tiden att stanna upp, tvivla eller tveka. Det är tid att satsa fullt ut och drömma större än någonsin förr. Dagen då vi tar studenten är en nystart – en andra början på en ny period i våra liv och vi kan välja precis vad vi vill göra med den. Det spelar ingen roll om vi väljer att bo kvar hemma och spara pengar, flytta till andra sidan jordklotet eller söka drömjobbet – det är vårt val. Det kommer inte längre finnas någonting som håller oss tillbaka eller krymper oss för att vi ska passa in i diverse ramar. Det är skrämmande, otäckt och alldeles fruktansvärt.  Det är kittlande, spännande och peppigt. Det är vår tid. Det är vår tur. Nu kör vi.