Min första kärlek

Min första kärlek

Klockan är 14.03 och vi springer. Jag 5 meter bakom och han med min väska över axeln 5 meter framför. Vi är på perrongen men endast vid räls 3 och vi ska till räls 12. Varför är det alltid så? Man har all tid i världen men ändå slutar det med en hög puls och svett längst ryggraden. Vi hinner tåget med drygt en halvminuts marginal. De enda biljetter som fanns kvar var i den tysta vagnen och när vi satt oss ner med väskorna vid fötterna pussar han mig mjukt på pannan. Han är min första kärlek och även fast vi varit tillsammans i 1 månad och 23 dagar (och ca 2 h) känns det som att varenda fjäril i magen får panik och flaxar febrilt när hans läppar möter min hud.

 

Jag kunde inte föreställa mig att det kunde kännas såhär. Visst har man sett filmer där varenda sekvens överlag är perfekt men detta är något annat. Det är något helt annat. Det är en upplevelse som dagligen gör mig överraskad och genuint glad. Det är skrämmande och i emellanåt är jag livrädd över att han en dag inte ska vara min. Tanken på att se honom med någon annan klarar jag inte av att ens närma mig. Det är läskigt att vara i något man aldrig vill ska försvinna, när det inte enbart är ens egna val. Men det är så jävla värt varenda känsla.  

 

Han har hosta och han försöker tyst kväva ljudet i sitt armveck för att inte störa de som sammanbitet smattrar på tangenterna på sina datorer. Jag blir medveten om varje rörelser och ljud han gör på ett sätt jag aldrig varit med någon förut. Det blir automatiskt så när jag är i hans närhet. Ibland när sluttexterna rullar på en film kommer jag på mig själv att inte veta filmens handling för jag har fokuserat på hans andetag och hans arm runt mina axlar. Det är avkopplande och får mig för en stund att inte tänka på den växande mailinkorgen, eller att jag borde tvätta, diska eller ringa samtal som skulle gjorts förra veckan. 

 

Vi passerar träd efter träd och stad efter stad och han släpper aldrig min hand. Inte ens när han sträcker ner handen i sin jeansficka för att få upp sin telefon. Jag ser på honom medan han kollar ner i sin mobil. Så himla klyschigt men ibland när jag ser på honom undrar jag var han har varit hela mitt liv. Hans raka näsa och nyfikna ögon, hans mun med en liten, liten glipa mellan tänderna, och hans hår som är som är allra finast på morgonen. Hans höga kindben och halsen med det centimeterlånga ärret han fick under en hockeymatch. Det är första gången vi åker tåg tillsammans och jag kan inte tänka mig ett enda ställe i hela världen jag hellre vill vara än i den tysta vagnen med honom och hans försiktiga hostningar. 


AV: ANNI NILSSON
annilsson.devote.se