bloggaren Rsthal om självförtroende

Det var någon som skrev att hon/han gick i min skola och tyckte jag var tjock. Tydligen hatade alla mig i min skola, jag var tjock och ful. Och inte alls omtyckt. Jag som redan led av dåligt självförtroende på den tiden tog åt mig något ofattbart. Det var inte en kommentar, utan det var flera stycken, flera dagar i rad. Jag kommer ihåg hur mycket jag grät pga dem. Jag visade inte det utåt. Kommentaren var självklart anonym så jag svarade i kommentarsfältet. Jag visade en tuff sida utåt och svarade någonting med "jaha?! tror du jag bryr mig om dig din jävla loser?!" fast sanningen är att dem kommentarerna gjorde något oerhört mot mitt psyke i ca ett år.

Jag tänkte på dessa kommentarer dagligen. Började jämföra mig med kompisar, väga mig varenda dag, hitta komplex. Jag hade komplex för ALLT. Jag hatade min grisnäsa, mina tjocka kinder, min röda kinder, hur "tjock" jag var, mina armar, mina vader, mina knöggliga fingrar, mina bröst, min mage, min höga panna, mina tre leverfläckar på mitt vänstra lår, mina långa tänder. Det gick så långt att jag till slut vägrade gå till skolan vissa dagar, jag kunde inte titta på mig själv i spegeln och varje gång jag gjorde det brast jag ut i gråt i princip. Jag var dödskär i diverse olika manliga artister och skådespelare dessutom och det går inte att förklara den hjärtesorgen man får och framförallt ÅNGEST när man tänker "varför skulle han vilja ha mig? världens fulaste och mest värdelösa tjej i hela världen?" Jag kunde inte ens klara av skolan så vad FAN klarade jag av egentligen? Mitt självförtroende hindrade mig för att sjunga inför alla. Det som vart min favoritsak att göra i hela mitt liv. Jag la av och sjöng inte överhuvudtaget på ett år. Jag kastade omkring min våg, stod naken framför spegeln och grät, slog i spegeln. Hatade mig själv.

Jag brukade googla olika dieter för att se vilken som skulle passa mig bäst. Jag älskade matglad så att börja svälta mig själv fanns inte som alternativ. Jag började äta mindre iallafall och åt inge pasta, potatis eller andra kolhydrater. Sedan började jag äta mindre. Och mindre.
Det blev en ständig press och så otroligt lätt att tappa kilon. Sommaren 2008 gick jag vart jag än skulle, till skolan, till stan. Gick alltid på en morgonrunda innan frukost. Fan jag gick från Medborgarplatsen till Björkhagen många gånger och det tog nästan tre timmar. Jag träffade vänner som inte kände igen mig längre. Jag hade blivit otroligt mager och gått ner en bit över 10 kg på en sommar. Det enda jag tänkte på var matkontrollen och vanligtvis åt jag en knäckebrödsmacka och något mer under en hel dag.

Att komma tillbaka till skolan var ett helvete, för alla skulle kommentera min vikt. Alla skulle bry sig så mycket. Något man inte inser då, man tror bara att alla är avundsjuka. Jag frågade dem närmsta till mig att betygsätta mitt yttre, från 1 till 10. Jag vet inte var det var. Men där på hösten någongång vände någonting i skallen på mig. Det sägs ju att folk med ätstörningar har svårt att se sitt "riktiga jag" dem ser en som 70% större än vad man är. Men jag tror faktiskt att jag såg hur jag började se ut och och bestämde mig för att göra någonting åt saken.

Jag började äta mer och det sved något oerhört att se vågen visa ett kg tyngre, men för mig var det bara att bita ihop och intala mig själv att jag gjorde detta för mitt eget bästa. Att jag skulle avbryta denna sjuka sak jag höll på med nu istället för att låta det gå för långt. Jag fortsatte motionera och åt lite mer. Det var fortfarande inte tillräckligt, för mig var det ett steg i taget och det är verkligen en långvarig process. Till slut hade jag nästan gått upp alla mina kilon igen och det var bland det sjukaste jag någonsin vart med om för då hade jag ju gått upp till ungefär så mycket jag gått ner förut. Men hur kunde jag vara så nöjd med mig själv nu? Jag såg ut såhär för två år sedan och då gick det inte att se mig själv i spegeln.

Detta är även någonting jag vill hjälpa till inom om jag någongång har den möjligheten eller makten. Unga kvinnors självkänsla är ett väldigt stort problem idag och det svider i mig att veta att det finns tjejer som mår så dåligt NU som jag mådde DÅ.

Idag mår jag väldigt bra och är bekväm med mitt yttre. Jag antar att jag tänker som många andra tjejer i min ålder när det kommer till mat. Ärren finns fortfarande kvar dock och det händer ibland att jag tänker på dem där kommentarerna.

Ni som känner er träffade av texten. Snälla rara, öppna ögonen. Prata med dem runt om dig, som bryr sig om er. För dom GÖR det. Och kom ihåg det: tänk er för innan ni skickar en elak kommentar. Jag skulle aldrig ge denna människa som skickade dessa kommentarer skulden. För svagt psyke och dålig självkänsla hade jag redan innan. Men den personen hjälpte absolut till. Så tänk en extra gång innan ni skriver att någon är ful. För vissa kan det svida mer än ni kan ana.