Den gamle mannen på den gröna parkbänken

Den där mannen i grått och stripigt hår som sitter på den gröna parkbänken ser inte ut att må bra. Av de åtta månader jag har sett honom har han suttit på samma bänk, iklädd samma söndriga klädesplagg. Han har alltid med sig sin grå, väldigt slitna yllefilt och en mossgrön mössa som ligger upp och ner i hopp om att han ska få några kronor av en vänlig själ. Vädret har ingen betydelse, vare sig solen skiner, hur mycket det än blåser eller om regnet öser ner så sitter den här gamle mannen på sin stenhårda bänk. Det gör så ont i mitt hjärta att se för jag vet att den där gröna parkbänken är det närmaste ett hem han kommer.

I nästa stund uppstår irritation. Det irriterar mig att jag och många andra har mage att klaga på småsaker som att skorna man tänkt köpa var slut i storlek eller andra betydelselösa saker som t.ex. alla dessa statusuppdateringar på Facebook om vem som är förkyld eller andra klagomål som ingen bryr sig om. Detta sker alltså samtidigt som den här stackars mannen och många fler sitter på en parkbänk, utanför en byggnad eller med lite tur i en trappuppgång och kämpar för att överleva dagen.

”Jag kan erkänna att jag alltid har varit en av alla de som
blundar för problemen vi stöter på.”

Jag läste senare ett citat, If you think you are too small to make a difference, try sleeping with a mosquito, och föll pladask för de sammansvetsade orden. Hur många gånger tänker man inte att man är otillräcklig? Jag vet inte med er andra, men jag tänker ofta så. Det kommer inte spela någon roll om jag för över 300 kronor till det där livsavgörande projektet eller inte för mina 300 kronor är en så liten summa, en helt betydelselös summa som definitivt inte räddar liv. Ack så fel jag har. De där kronorna kan säkert rädda livet på en hel by. Förstår ni vilken makt det är i en summa som vi jämför med en ny tröja? Det är fascinerande hur vi har förmågan att hjälpa andra till ett sådant pris och sedan finns dessa ideella arbetare som ser till att människorna får hjälpen de behöver och i bästa fall klarar sig. De ideella arbetarna behöver definitivt inte läsa mitt citat i början av det här stycket för de har redan tagit sig så många steg längre. De är hjältar.

Det är skrämmande när man inser att fattigdom och hemlöshet inte bara är stort i länderna långt bort utan även i vår egen omgivning. Den där mannen som alltid ser så trött ut och sitter med en kopp kaffe varje gång du är på caféet kanske sover i din trappuppgång? Det enda han äger är kanske den där slitna jackan han har på sig.

Ibland tänker jag att om vi alla kunde komma överrens om att undvika att köpa en ganska onödig sak varje månad och istället lägga pengarna på något vettigt. Tänk om de kronorna istället kunde rädda en hel by eller om du gav de kronorna till en människa i din närhet som verkligen behöver mat. Jag kan erkänna att jag alltid har varit en av alla de som blundar för problemen vi stöter på, men efter att ha sett den här mannen så många dagar under så många månader bestämde jag mig för att samla alla mynt jag hade löst och lägga de i hans mössa. Mannen som hela tiden varit så orkeslös tittade upp på mig med en tacksamhet jag aldrig förr har sett i ett par ögon och tecknade God bless you.

Den dagen bestämde jag mig för att öppna ögonen och vara en av alla de som gör något. Det borde du också göra. Då är vi påväg mot en bättre värld för tillsammans är vi starka.

AV: LISA BENGTSSON
www.lisabengtssons.com