"Det är bara att acceptera att vinden ger en käftsmällar ibland."

"Det är bara att acceptera att vinden ger en käftsmällar ibland."

Stolen jag sitter på är egentligen rätt obekväm. Men det gör inget. Äntligen har jag fått ta en sipp av min cappuccino jag beställde. Äntligen andas jag, mer än vanligt alltså. De senaste veckorna har jag varit stressad, inte sådär som man ibland säger att man är. Jag har varit stressad utan att reflektera över det. Men något jag kan reflektera över är att jag inte är ensam. Det syns på människorna utanför fönstret att det är något som har släckt deras leenden. Nu är det mitten av oktober vilket innebär att det är lika långt från första höstdagen till den sista dagen på året. Jag tror att det är vid den tanken som ljusen släcks. Vi har inte sprungit den milen vi skulle göra i år och det kommer antagligen inte hända heller. Fredagsmyset och till och med lördagsgodiset finns kvar även om vi lovat att sluta äta onyttigt. Vi har inte hunnit allt. Bytt jobb, ändra livsstil eller andra saker som kan förändra sin värld.

Utanför fönstret, där jag sitter på den rätt obekväma stolen, springer en grupp människor tillsammans. Kanske är det förhoppningar eller så är det en tidig påminnelse att milen inte kommer hända ändå. Vi har också läst artiklar och texter om hur underbar hösten kommer bli. Hur löven på träden kommer lysa upp vår vardag med färgglada färger. Grönt, orange, gult och rött. Typiskt för hösten. Vi älskar också hösten för att då kan vi köpa nya varma kläder att skryta med. Varma halsdukar i höstens modefärger. Kappor som är långa och mysiga. Men sen går vi ut och upptäcker att vinden är allt annat än mysig. Inte ens kappan och halsduken hjälper. Vi kan åtminstone trösta oss med att vi ser snygga ut. Egentligen skulle vi vilja ligga kvar under täcket i sängen hela dagen istället för att gå ut. Men det enda ljus vi får är från stearinljusen, som visserligen doftar gott om man har tur, eller från lampor som gör skuggan kontrastfull. Persiennerna är inte nerdragna men det är så det känns. Molnen har täckt allt ljus som solen smått försöker tränga sig igenom. Ibland lyckas den, ibland inte. Löven som ska finnas på trädens grenar kommer så småningom falla ner till marken och bli nedtrampade tills de bli grusiga och bruna. De som skulle vara så fina. Det är också nu man vill hinna med allt man lovat att göra innan året är slut. Allt på en och samma gång. Medan det är mörkt och kallt. Det är inte konstigt att vi blir mer irriterade när vi går på gatorna. Speciellt bakom människor som går sakta för vi vill ju hinna.

Men sen kommer den dagen då en obekväm stol på ett café och en sipp cappuchino kan ändra allt. Det till och med gör att solen hälsar på precis innan den ska gå ner för kvällen. Hjärtat dunkar inte lika hårt och snabbt som det gjort innan. Tjejerna utanför fönstret skrattar och det gör att jag ler. Det betyder att jag inte är fast där nere längre. Inte dem heller. Även om allt jag lovat mig själv inte kommer att hinnas med betyder det inte att jag måste sluta att leva. Det är bara att acceptera att vinden inte bara piskar en med kylan utan faktiskt ger en käftsmällar ibland. Även om solen går ner innan vi ens hunnit vakna får vi inte glömma att månen dyker upp. Annars kan vi låtsas att alla lampor som husen sprider är stjärnor som gör mörker mer ljust.

Nu ska jag visserligen inte sitta här och berätta hur du känner, tycker, tänker och upplever. Men kanske har jag rätt. Förhoppningsvis har jag fel. För det betyder att du klarat dig hittills och fortfarande kommer vara felfri. Men om du känner igen dig, håll ut. Det kommer ett ögonblick för dig också då det släpper. Kanske inte på en obekväm stol på ett café där cappuccinon snart är slut. Men det kommer ske. Jag lovar.

Text: Sanna Thisell