Det är så här min panikångest ser ut

Det är så här min panikångest ser ut

Ensam. 

Jag går ensam. På stan. Med en latte i handen och hörlurar i öronen. Det är jag och Beyoncé nu. Bara jag och Beyoncé. Och kläderna jag fingrar på. Och ljusstakarna. Och böckerna. Och människorna som hastigt strömmar förbi mig i stress och hets och livliga diskussioner med sin kamrat. Men förutom allt det där är det bara jag och Beyoncé. Och utan Beyoncé är det bara jag.
Ensam. En vardag i september. Det är vackert när jag väljer att spendera min tid i mitt eget sällskap. När jag och tiden går hand i hand. För tiden är ett märkligt ting. Ett mäktigt ting. Den varken ser eller hör. 

Kan inte andas eller känna. Osynlig för ögat och abstrakt och konkret på samma gång. Ändå styr tiden universum. Kontrollerar allt i vår värld i detta absoluta nu. Vi kommer aldrig slippa undan. För tiden går inte att förinta. Odödlig är vad den är. Vår odödliga fiende. Tiden har all makt i världen men väljer att inte nyttja den. Och det ska vi nog vara tacksamma för.  

Stressen som råder runt omkring mig är så påträngande att jag får svårt att andas ibland. Det handlar inte bara om människor som rusar förbi mig på gatorna, som multitaskar sig igenom sin vardag, utan det handlar kanske främst om den psykiska stressen som jag lider av. Den som lämnar mig hålögd och blek. Andfådd fastän jag inte har rört mig. Ibland är även jag den som rusar längs med gatorna, ibland är jag den som sover oroligt om nätterna eftersom jag inte får ro. Men inget kväver mig så som den psykiska stressen gör. 

Oftast handlar det om saker som jag inte är. Inte tillräckligt framgångsrik, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt duktig, inte tillräckligt någonting i hela jävla världen, och att jag måste hinna bli tillräcklig innan tiden tar slut. 

Då får jag panik. Men paniken syns inte. Den stiger bara inom mig, gör halsen tjockare och tjockare, ögonen glansiga och hjärtat andfått. Marken kan bli vertikal i korta millisekunder. Alla ljus blir tio gånger starkare. Alla ljud bli tio gånger högre.  

I sin fysiska form är paniken korta ansträngda andetag. Flämtningar. Jag går alltid undan när jag känner att det är på gång. Låser in mig på en toalett eller går ut för att få känna den friska luften. Det hjälper inte, men jag inbillar mig att det känns bättre då. Det är så här min panikångest ser ut.  

I gruppen 16-24 år lider omkring 30 procent av kvinnorna och drygt 10 procent av männen av oro och ångest enligt Statistiska centralbyrån. Jag är en av de 30 procenten. Och du som läser det här kanske är en annan. Eller så kanske du tillhör de 10 procenten. Eller så kanske du inte finns i någon av de här kategorierna, utan i en tredje där jag vet att den psykiska terrorn är skyhög. Så mitt tips till dig är att vila. Vila kroppen och vila själen.

Jag brukar vara ensam. På stan. Med en latte i handen och hörlurar i öronen. Beröm dig själv för att du står ut. Fingra på fina kläder. Köp en god choklad. Unna dig en sovmorgon.

Tillräckliga är vi hela livet. Kompletta är vi i stunden vi dör. Då kan vi inte lära oss mer. Då är vi fulländande. 

Tiden är ett märkligt ting, det är vi överens om, eller hur? Jag vill att vi blir vän med tiden, vän med vår fiende. För vi kan inte förinta den, stanna den eller spola tillbaka den. 

Vi måste lära oss leva med tiden. 

 Göra vår största fiende till vår bästa vän.