"Det slutade klinga olyckligt"

"Det slutade klinga olyckligt"

Mina fingrar rör sig försiktigt mellan de olika tangenterna. Finner inte ord. Glömmer skillnaden mellan presens och preteritum. Bakom dokumentet som just nu pryder skärmen finns ett ofärdigt dokument om precis samma sak. Och bakom det ytterligare ett. Det är början till texter som aldrig får slut för att jag inte vet vad jag ska skriva. För att jag inte riktigt vet hur man stavar till det jag känner. 

Under vad en miljon tankar motsvarar i tid. Under en miljon tårar, sömnlösa nätter och inlåsta timmar på toaletten med ansiktet i händerna. Under för många cigaretter på en balkong när det egentligen är för kallt.

Här ligger jag. Lämnad kvar med trehundrafemtio halvt skrivna dokument i försök att sätta ord på det jag känner. Trehundrafemtio jävla dokument om dig och ditt hår som är så skönt att fläta fingrarna i. Rader om dina armar. Här ligger jag, lämnad och sönder, och skriver långa texter om dig. Skrev du ens in mitt namn i din telefonbok?

Det finns något så skamligt i att bli lämnad. Något så skamfyllt i att älska någon som inte älskar tillbaka. Att sakna någon som inte saknar. 

Det värsta är nog hoppet. Som trots dagar, månader och ibland år, inte dör. Hoppet om att du en sensommarmorgon i juli ska vakna upp och inse att det har varit rakt framför ögonen på dig. Att jag har varit rakt framför ögonen på dig.

Men hoppet dör. Jag visste inte det då, men jag vet det nu. Efter en kväll på en uteservering, tre glas vin på tio minuter, och en uppenbarelse. Den där när man bara vet. Den när man väljer att ge upp för att inget hopp i hela världen kan få dig att älska mig. Så man väljer att vara svag och bryta ihop. Skrikgråta i sin bästa väns armar. 

Och så grät jag över dig för sista gången. Jag visste inte det då, att det skulle bli en sista gång menar jag. Men jag vet det nu. Nu när du inte kan göra illa mig mer. För jag gav upp och hoppades istället på att träffa någon annan med ett lika magpirrande skratt och hjärtskärande hejdå. 

Och nu är jag alltid fylld med ett annat hopp. Vaknar upp med ett hopp varje morgon tack vare dig. För att du fick mig att tro på äkta kärlek. För att du faktiskt bevisade att den fanns. Trots att vår var väldigt olycklig. Jag vet att äkta kärlek finns, och jag kommer aldrig nöja mig med någonting annat. Och från och med nu, klingar inte texterna om dig längre olyckligt.

Text: Kajsa Wallin