Devote testar: fäktning

Devote testar: fäktning

En gång i månaden skickar Devote iväg några personer från redaktionen för att testa på något som känns roligt och spännande - allt från skönhetsbehandlingar till extremsporter. Och efter varje gång recenserar testpersonerna upplevelsen för att ni, våra läsare, ska inspireras till att prova något nytt.

Den här månaden var fäktning det som stod högst upp på prova på-listan och det var med stora förväntningar som Oscar Carlsson, Caroline Nyström och Anna Dahlbäck begav sig till Stockholms Allmänna Fäktförening. Där fick de lära sig lite om sportens historia, dess grundregler och möta varandra i en riktig duell.

VAD: Fäktning
VAR: Stockholms Allmänna Fäktförening
HEMSIDA: www.stockholmfencing.se

OVEc28a2965_edited-1.jpgCaroline och Anna i en duell

Oscar:
Jag har alltid tyckt att fäktning är hur coolt som helst, men ändå har jag aldrig ens funderat på att testa det. Har trott att fäktning är en sport som man måste träna i flera år innan man kan tävla mot någon annan. Så jag blev verkligen positivt överraskad när vår fäktningsinstruktör, Salek, sa att vi skulle köra matcher mot varandra redan efter en kortare introduktion. Att jag var kille och mycket större än mina två kollegor spelade ingen roll - vi skulle tävla!



Vi började passet med grundläggande fäktningsinstruktioner om hur man går till attack och hur man skyddar sig. Jag försökte suga in så mycket teknik jag bara kunde för att senare lyckas vinna på ett snyggt sätt. 

När första duellen mot Caroline väl satte igång insåg jag snabbt att det inte skulle bli en "walk in the park".

Jag gick till full attack men vad jag än gjorde kändes det som att Carro hade ett försvar. Hon attackerade tillbaka och jag gjorde allt för att avvärja mig. Tillslut hörde jag pipet som signalerade att någon hade fått in en träff (vem det var som träffade kunde man se på en skärm på väggen som visade rött eller grönt). Grön färg! Helvete! Jag hade blivit träffad. I en film hade jag ju varit död nu… Men som tur var körde vi först till fem och jag lyckades vända matchen. Dock förlorade jag min andra duell mot Anna som var en riktig hejare på fäktning.

Summerat kan jag bara säga att fäktning var hur kul som helst. Det roligaste var nog att alla kan tävla mot varandra. Det spelar ingen roll om någon är större eller starkare, utan det blir en grym tävling ändå. Och som träningsform var det jättebra, svetten rann som bara den!

OVEc28a2911.jpg Anna övar anfall 

Caroline:
Att fäktas var inte alls som jag trodde - det var bättre! Ja, det var en positivt överraskad Caroline som gick från Stockholms Allmänna Fäktförening efter att ha lärt sig att försvara sig själv på ett gentlemannamässigt sätt med en florett i handen.

När vi kom till fäktningsklubben blev vi väl mottagna av fäktmästaren Salek. Han var en erfaren fäktare som lärde oss de olika stegen (ja, det finns speciella steg man ska ta), lite om fäktningens historia och vad sportens olika element kallas. Tyvärr minns jag inte så många av dem… Det var en del att gå igenom innan man fick ta på sig en mask och sätta igång att försöka vinna över sin motståndare (kollega). Men det var bara kul att få en grundlig genomgång, det fick mig verkligen att inse att fäktning är så mycket mer än att bara ”vifta”. Hjärnan måste jobba minst lika mycket som armarna och benen - om inte mer!

Sammanfattningsvis kan jag säga som så att det var en sjukt rolig upplevelse som jag gärna testar på igen. Och jag hade aldrig kunna tänka mig att det skulle kännas så mycket i kroppen efteråt som det faktiskt gjorde. Men det var det värt!

OVEc28a3011_edited-1.jpgOscar mot Anna

Anna: 
När jag var mindre brukade jag ofta sätta på Zorro på VHS och fantisera om att jag en dag skulle bli lika cool som Antonio Banderas. Min kompis var mer sugen på att få pussa Banderas, men jag älskade hans mask, hans smidighet, hans brytning och framförallt hans snabba Z han gjorde med sin värja. Jag ville också kunna det!

När Caroline frågade mig om jag ville testa fäktning så kunde jag inte tänka mig något roligare. Och att det ens fanns möjlighet att göra det i Stockholm, det hade jag ingen aning om! Så ja, vi tog en eftermiddag, åkte in till Universitetsområdet i Stockholm, bytte om till våra smidigaste kläder och stod förväntansfulla framför vår instruktör.

Det första vi fick lära oss om fäktning var att man skulle röra sig lekfullt. Hela sporten skulle vara en dans och vi fick bara några få steg och rörelser att tänka på. Enligt instruktören var det viktigare att göra allt fjäderlätt, stolt och bara leva sig in i fäktningen än att göra rörelserna perfekt.

När vi fick ta på oss dräkterna och börja fäktas mot varandra märkte vi dock att det inte bara var att blunda och låta ”dansen” ta över. Man var också tvungen att vara djupt koncentrerad på motståndarens rörelser och hela tiden försöka tänka ett steg framåt. ”Hur tror jag att Oscar eventuellt kommer att röra sin hand om tio sekunder?”. Ganska svårt alltså.

Efter ett tag släppte det och man kom in i fäktningen som visade sig vara en otroligt rolig sport. Det visade sig dessutom att jag inte var helt värdelös på det. När lektionen var slut kunde vi äntligen ta av oss de tunga maskerna och jag kände mig nöjd som hade lyckats vinna en match. Att jag däremot inte gjorde det lika coolt och nonchalant som Zorro kanske vi inte behöver nämna. Jag vann i alla fall.

 

Stort tack till Salek och Stockholms Allmänna Fäktförening
som gav oss en trevlig och lärorik stund!