Ebba Berggren – Lyxen att kunna klaga på vardagliga måsten

 

Jag har funderat över den euforiska känslan som sköljer över en när något jobbigt har fått ett avslut och du känner en stark frihetskänsla och ja, nästan som pånyttfödd.? Den varar sällan länge men jag tror att den känslan är vad som motsvarar “leva i nuet” och känna total lycka i att bara få leva. Det tråkiga är bara att det för min del skulle krävas en hjärntumör, någon form av posttraumatisk stress och tio kilo viktras för att denna totala lyckokänsla skulle infinna sig.

För att uppskatta livet krävs det att du har något att jämföra med, något mörker som står i kontrast till när saker och ting flyter på. Detta är ju ren och skär fakta. Har du varit på botten känns toppen kanske ännu mer toppen just för att du har gått och skaffat dig perspektiv och något att jämföra med på vägen.

Första gången jag minns denna tydliga lyckokänsla som inte påverkades av några direkt yttre faktorer utan bara lyckan i att få vara vid liv, det var när pappa hämtade mig och min mamma på Lunds Universitetssjukhus. Det var september och solen lyste starkt när jag vacklade fram med lätt yrsel över parkering med en mamma som höll hårt i mig. Jag var fri och det kändes som att jag hade suttit i en fängelsecell och blivit berövad på allt som hade med det vardagliga livet att göra. Det jag längtade efter tråkiga rutiner och möjligheten att kunna klaga på de små sakerna. Att inte hinna med vissa sysslor, att vara trött, förkyld och lite lätt stressad, att sakna inspiration till middagen och att jag inte hann träna för att jag var tvungen att jobba över. Det där små vardagsmåsten som lätt uppfattas som en börda blev något rosaskimrande och tryggt att längta efter.

 

Det kändes som en lyx att få klaga på att grannen inte har tagit bort luddet i torktumlaren när jag satt med ett tio centimeters ärr i bakhuvudet och en tinnitus som aldrig någonsin skulle försvinna. Jag kunde bli provocerad om någon klagade på en pollenallergi eller oroade sig över tandsten.
Andra gången jag kände en stark lyckokänsla var när jag landade på Kastrup i Köpenhamn efter ett halvår i Los Angeles, 10 kilo prestationsångest lättare och 10 centimeter i midjeomfång mindre. Jag såg bara min termin på Universitet där som ett enda stort krav på att prestera och fick jag inte A i alla ämnen infann sig känslan av panik.

 

Jag var plötsligt en typ som jag tidigare stört mig på, en som oroade sig över betyg när det fanns så mycket värre saker som att vara fysiskt sjuk. Men där och då insåg jag att det är lika illa att vara fysiskt sjuk som att vara psykiskt. Att ha ett tankesätt som saknar proportioner.?Men tanken på att få komma hem till Sverige, spela Bingolotto och äta punschrullar i ett kallt och grått klimat kändes lika exklusivt som att åka till Gèneve och bo på Hotel President Wilson.

 

Men hur länge höll denna känslan i sig egentligen innan jag själv föll i i rutinerna och klagade över småsaker återigen?? Igår ringde jag en vän och började klaga på att de har stängt av internet i min lägenhet och att jag inte har något WIFI.? “Jag kan inte göra någonting, varken lyssna på musik, skriva eller jobba.” Och det kändes härligt. Härligt och lite småmysigt att kunna se mitt WIFI som största problem just nu, hemma i min stad Malmö med TV4-nyhetsmorgon i bakgrunden. Härligt att kunna se en misslyckad dejt, en sämre middagsupplevelse eller ett regnigt Malmö som tråkiga saker i vardagen.

 

Ibland vill jag påminna mig själv om hur jag längtade efter just detta, dessa små tråkiga måsten som egentligen är en ren och skär lyx. För när livet händer blir man ibland berövad på detta och istället för att klaga på bilbesiktning och visdomständer är det istället häftklamrar i bakhuvudet som skaver.