Fuck skönhetsideal

Skönhetsideal. Detta förjävliga skönhetsideal som vi aldrig kommer att bli av med. Samhället säger och påminner oss hela tiden om hur vi ska vara och framför allt hur vi ska se ut och visst hatar man samhället för det. Men vem är samhället? Det är vi. Det är vi som hatar skönhetsideal för att vi inte når upp till dessa i princip omöjliga krav på perfektion, men det är också vi som skapar dem. Jag hatar skönhetsideal och jag uppmuntrar dem. Jag kan erkänna att jag bidrar till det trots att jag under hela mitt tonårsliv har mått så fruktansvärt dåligt över det. Så många kvällar som jag har legat i sängen och tagit på mina lite mer fläskiga områden medan tårarna sprutar och dagen efter publicerar en bild på sociala medier om hur duktig jag är som har sprungit en mil. De bilderna jag laddat upp har förmodligen kickat igång många tårkanaler hos folk i min umgängeskrets, så varför gör jag det?

Likt en epidemi har hälso- och träningsnarkomansstilen spridit sig överallt och det låter väl kalasbra istället för att alla ska ha anorektiska kroppar med ben som sticker ut lite här och var. Hur bra som helst! Eller? Denna variant av ideal är likt den tidigare med ett något ”nyttigare” inslag. Kroppen behöver röra på sig och proteiner, fibrer och vitaminer är toppen, det förnekar jag verkligen inte, men problematiken som medföljer denna trend är det enorma kontrollbehovet som utvecklas. Jag har själv varit där, eller rättare sagt; jag är där. Om jag ”bara” tränar tre gånger på en vecka växer ångesten. Om jag äter en brödskiva till frukost för att jag inte orkar göra en hälso-smoothie hatar jag mig själv när den sista tuggan av det fantastiska brödet är tagen. Är det så man ska leva? Är det hälsosamt?

"Carpe Diem är en klyscha, men vi har endast ett liv."

Ideal sprider sig överallt och idag, år 2014, har de sociala medierna större påverkan än någonsin. En bikinibild på Instagram eller ett blogginlägg med rubriken ”Så gick jag från fat till fit” är vardagsmat. Bloggar är tyvärr det som påverkar mig mest. Självklart vill bloggarna inspirera och motivera sina läsare, men hos mig slår det fel. Jag tycker att det är inspirerande när en bloggare skriver att hen gått ned tio kilo men inte hur viktraset gick till. 40 minuter innan jag skrev denna mening läste jag ett inlägg där en bloggare skrev i detalj vad hon hade ätit varje dag i en och en halv månad och hur mycket hon hade tränat. Ett tidigare inlägg av samma bloggare handlade om ”Fem enkla steg till min viktnedgång” där hon bland annat tipsar om att äta fettförbrännande tabletter. Seriöst!? Jag blir så oerhört ledsen och besviken av sådant här.

Jag ser gärna inte att de här offentliga personerna som har galet stort inflytande bland deras tusentals läsare rekommenderar preparat för att minska i vikt. Dessutom slår det fel att säga ”så här gjorde jag, gör det du också!” då vi alla människor faktiskt är unika och fungerar helt individuellt. Alla har olika förutsättningar, gener, matsmältning, förbränning, återhämtning och därför blir jag så förbannad. Jag tränar nästan varje dag, äter sällan ”onyttigt” (hemskt ordval, ber om ursäkt för det) och jag går inte ned i vikt. Hade en vän till mig levt som jag hade hen nog minskat eller ökat massor i vikt då alla kroppar är enskilda och fungerar olika. Kan samhället, alltså vi, inse och acceptera det!?

Att diskutera, skriva om och tänka kring kropps- och skönhetsideal är någonting som ligger mig nära. Det är någonting som är närvarande för mig hela tiden och jag är rädd. Tänk om dessa tankar aldrig någonsin försvinner? Carpe Diem är en klyscha, men vi har endast ett liv. Jag vill inte säga att livet är kort för det är faktiskt det längsta vi har, men är meningen att man ska spendera 70 procent av sin vakna tid på att tänka på glapp mellan låren och fladdriga armar?

Fuck skönhetsideal.

 

AV: ANDRÉA BOREFUR
andreaborefur.devote.se