”Jag är en kontrollmänniska av rang”

Jag är en kontrollmänniska av rang. För att min hjärnas pussel ska läggas utan komplikationer vill jag ha sängen bäddad innan morgonens första kopp kaffe, jag vill vara på plats en halvtimme tidigare än en halvtimme tidigt och jag vill att frimodighet ska förekomma i alla relationer jag ingår i.

Om jag ställdes inför valet att behöva bestämma mig för endast en av de tre nämnda situationerna att bevara skulle det vara den sista. Frukost kan man äta inlindad i sängkläderna och tio minuter före avsatt tid räcker ju faktiskt.

Att jämt gå runt och undra, kanske till och med fråga rätt ut, utan att få någonting till svar däremot. Nej. Jag är en känslomänniska av rang. För att mitt hjärtas pussel ska läggas utan komplikationer vill jag ha tillgång till akustisk musik varje eftermiddag, jag vill vara mitt i gråten om jag är i behov av det och jag vill att det jag uttrycker ska tas emot så som det förtjänar.

Sedan är det ju en bit, den där sista, som kan vara lite svår att hitta. Gör man det, hittar någon man tror sig kunna bygga sitt livspussel med, kastar man kartongen och glömmer bort bruksanvisningen. Det gjorde jag. Jag struntade helt och hållet i den där bilden. För att han sa det. Sedan sa han inte så mycket mer.

Tänk att det kan bli så när man investerar sina känslor i en annan människa. Till en början tror man på vartenda ord för att sedan tvivla på desamma - och på sig själv. Man hasplar ur sig precis allt, men får prick ingenting i gensvar. Det är till och med så att man sover med telefonen närmare kroppen än täcket IFALL att han skulle få för sig att höra av sig. Man får nog av det nio gånger i veckan, men aldrig av honom.

Hör hjärnan säga en sak och hjärtat en annan, lyssnar på den förstnämnda, men lyder det senare. Det är att släppa på kontrollen att inte veta vad man själv vill, men det plåstrar om hjärtat att ändå tänka att han nog är svaret i slutändan.

Text av Ellinor Åkeson