Jonna Fyhr: ”Jag är livrädd för att bli tjock”

När jag var 13 år nöp jag mig för första gången i skinnet på magen och sa ”usch, jag känner mig så tjock” i omklädningsrummet efter en idrottslektion.
Inte för att jag tyckte det. Jag bar storlek XS på den här tiden och hade inte reflekterat särskilt mycket över min kroppsform. Men jag kände att det förväntades av mig. Det förväntades att jag som tjej skulle yttra ett hat mot min kropp och mot tjockhet. Alla andra gjorde ju det. Självklart var det ju bara för att få höra ”nej, du är jättesmal och fin, Jonna!” av mina klasskompisar.
Bekräftelsen på att jag var rätt. Jag var inte tjock. Jag var rätt. För om man är tjock så är man fel.

Jag bidrog till deras dåliga sjävkänsla
Det jag inte förstod där i omklädningsrummet var att när jag som smal grimaserade och gjorde tjock synonymt med äckligt automatiskt shamade jag alla de tjejer i omklädningsrummet som faktiskt var tjocka. Jag gjorde deras kropp till en äcklig känsla och bidrog friskt till deras dåliga självkänsla.

Samtidigt började min kropp anta kvinnliga former och sexualiserades. Hur killarna i klassen såg på mig blev det viktigaste i hela världen. Generellt sett hade killarna samma skadade syn på kvinnokroppen som jag – tjock var lika med äckligt. Därför blev det ännu viktigare att söka bekräftelse på att jag var smal och ”rätt”. Ständigt denna shaming av den tjocka kroppen som var helt legitim eftersom samhället tyckte som jag. Det fanns inget fel i att ”känna sig tjock” och grimasera.

Kroppshetsen
När jag började ha sex trappades min kroppshets upp ännu mer eftersom jag nu skulle börja bedömas naken. Nu skulle det definitivt synas om jag var tjock eller inte. Det blev ytterligare lite viktigare att fortsätta hålla sig smal. Jag började låta män definiera om jag var sexig eller inte och har fortfarande inte slutat med det. För är man tjock så vill ingen ligga med en. För tjock är inte sexigt. Och sexig måste man vara som tjej. Det är det viktigaste som finns. För ingen vill väl ha en tjock flickvän? Och ensam vill jag ju inte vara?

Jag tänker att det inte är mitt fel. Att det är samhället som systematiskt har lärt mig att hata tjockhet och att jag inte kan hjälpa det. Men vems jävla fel är det då? Jag är ju en del av samhället. Vi alla är ju samhället. Det är klart att ansvaret är absolut mitt när jag utrycker en rädsla för att bli tjock. Det är klart att jag vidmakthåller tjockföraktet när jag gör en annans människas kropp till en äcklig känsla.

Rädslan är så djupt rotad
Det har nästan gått 10 år sedan den där dagen i omklädningsrummet och det har fan bara blivit värre. Jag är fortfarande livrädd för att bli tjock. Livrädd för att vara ”fel” och livrädd för att män inte ska vilja ha mig på grund av min kropp. Jag har insett vad jag gör och varför jag gör det. Men rädslan är så djupt rotad. Jag likställer fortfarande tjock med en äcklig känsla ibland. Jag kan inte ens föreställa mig det självhat som verkligt tjocka personer tidigt har fått lära sig att gro. Hur de tidigt fick veta att de borde känna skam över den kropp som de blivit tilldelad.

Jag vill inte vara någon som bidrar till kroppshat och smalhets.
Och jag kommer att göra mitt yttersta för att försöka strypa den rädsla för tjockhet som finns i mig. Det kommer att finnas stunder då jag åter igen kommer att bli den ynkligt småsinta människa jag idag tillåter mig vara när det kommer till det här. Men jag vill att framtiden ska bli annorlunda.

Text: Jonna Fyhr

 

Devote tackar härmed Jonna Fyhr för otroligt bra och träffsäkra texter som har berört många genom åren. 
Vi önskar henne ett stort lycka till i framtiden!

Du har väl inte missat den virala krönikan: ”Kära lilla tonåring?”