Kajsa Wallin: "Sluta säg att jag är stark" – en krönika om sorg

Sorgen har många olika faser. Här skriver Kajsa Wallin en krönika om sin resa – om att falla om och om igen. 

För en tid sedan gick jag igenom någonting. Jag kan ännu inte förmå mig att skriva riktigt vad. För mitt tag är inte tillräckligt långt. Jag behöver mer tid. Tid till att bearbeta och komma över. Tid till att plåstra om. Framför allt för att mitt någonting kanske inte riktigt ännu är någonting jag gått igenom, utan någonting som jag fortfarande, varje dag, går igenom just nu. Allt jag kan säga är att mitt någonting, är att det var och är det absolut största och värsta som hänt i mitt liv. 

Det finns olika stadier av sorg. Och jag vet inte riktigt vilken jag är i nu, men jag har bockat av ett par stycken. Jag har legat halvt livlös och skakat i soffan. Panikgråtit i mina händer. Har tappat all hunger. Ätit för att inte svimma. Upp igen. Det var stadie ett. Det fysiska. När hela kroppen gör ont. Dom som säger att sorg inte är fysisk har nog aldrig upplevt den. Min poetiska sida tycker det är lite vackert att den kan vara det sorgen. Som när Michaela Forni gjorde slut och fick träningsvärk i hjärtat. Jag vet inte hur allt hänger ihop, bara att det gör det. Det är omöjligt att det kan göra sådär ont, utan att skada oss ens pyttelite. 

Fas ett och två går mest ut på det. Att ta sig igenom dagen. Oftast blir dagen kort. Man sover så mycket det går. I fas två mer, för då är tårarna slut. Man kommer också gå igenom faser där man tar sig ut. Pratar om någonting annat en stund, och skrattar halvhjärtat. Den fasen är värst. Jag kallar den för skuldfasen. När det gör ont i hela själen för att man är så jävla självisk som kan skratta när allt är så fruktansvärt. Här kommer ofta ett fall tillbaka. Det är någonting som jag alltid upplever i mina faser av sorg. Jag går aldrig helt efter någon lista. Man börjar på punkt ett för att överleva till punkt tre för att sedan falla tillbaka igen. 

Och det är nog så det fortsätter. Det kommer en fas fem där man städar och tvättar och gör rent för att allt är smutsigt och sedan faller man tillbaka. Det är nog den delen som tar mest plats. Att falla igen och igen. Här skulle jag kunna skriva något så bajsnödigt som att man efter varje fall blir mycket starkare. Men jag ber mig själv hålla käften och tackar i förväg.

Det är här jag gör det. Från oss alla till er alla. Vi måste sluta uppmana varandra till att vara så jävla starka hela tiden. Det är verkligen inne nu och det måste bli ute snabbt. Absolut, det är klart man kan behöva höra att man är stark ibland. Men det sista man behöver vara när man går sönder i tusen bitar är väl ändå stark? Det är väl väldigt själviskt att kräva det av någon? 

En vän sa till mig att det värsta med ordet stark, är att man inte har så mycket val. Man kan inte direkt ligga kvar på soffan med ansiktet i händerna för alltid. Hur mycket man än vill. Fas ett hade nog varit betydligt mycket längre om det inte var så att den var tvungen att ta slut, för det är dealen när man är vuxen. Det kanske är just därför vi mår så dåligt nu för tiden. För att sorgen är lika stor som den varit jämnt men nu ska vi ta oss igenom även den på topp. I form. Starkast i världen.

Så från mig. En person som är mitt i. Sluta. Sluta säg att jag är stark. Sluta säg att det finns en mening med det här. För det finns det inte. Och är det så att det gör det, är det en jävligt pissig mening. Om jag kommer ur starkare, är det en styrka jag gladligen hade klarat mig utan. Jag kommer aldrig vara glad eller tacksam för det som hänt mig. 

Här sitter jag nu i köket, hög på koffein och skriver om min sorg. Det är nog ändå stadie åtta. Kanske nio. Ett stadie jag inte tagit mig till för jag är stark, utan tack vare personer runt mig som burit mig när jag inte orkat vara det. När jag inte orkat stå. Tack vare att andra fått vara starka åt mig under en tid. Tack vare personer som hållt mig lugnt, genom att släcka elden, låga för låga, så att inte jag brinner inne. 

Så till alla er. Tusen tack. För att ni låtit mig vara svag. Låtit mig ha ont. Låtit mig vara trasig. För att ni har hållit om. Hållit ihop. För att ni haft tålamod och för er empati. För er sorg, som ni också känt men varit tvungna att lägga åt sidan för att hjälpa mig genom min. Tack för att ni suttit med mig i mörkret när det känt som om den är för evigt. Tack för att ni sagt att det är okej att känna att det är så. Framförallt: tack för att ni släppt in lite ljus i mitt mörker. Lite i taget. Jag känner mig starkare idag, men inte tack vare min sorg, utan tack vare er!

 

Av: Kajsa Wallin