LÄR KÄNNA DANIEL PARIS

Det är en ovanligt varm och vacker septembereftermiddag. Platsen är Café Stories på Södermalm i Stockholm, människor ilar förbi utanför fönstret där Götgatan sträcker ut sig och de första gulnade löven yr omkring bland raska steg och stressade miner.
Klockan slår tre och Daniel Paris kommer ut från en dörr i samma byggnad som caféet ligger i. Han har på sig en vit skjorta, mörkblå shorts och på ena armen sitter ett flertal färggranna armband. Vi hälsar glatt och börjar småprata om oväsentliga saker samtidigt som vi går fram till disken för att beställa – han en banansmoothie och jag en kaffe.

Sedan slår vi oss ner i varsin fåtölj och det märks snabbt att den mångsysslande personen som sitter framför mig är van vid situationer där han själv är i fokus. Vilket inte är så konstigt med tanke på att det var i tusentals okända människors synfält hans karriär en gång började, då han år 2010 medverkade i den omtalade dokumentärserien ”Ung och bortskämd”.
 - Innan jag medverkade i programmet hade jag en Youtube-kanal där jag publicerade bloggparodier. Det hela var tänkt som en rolig grej… Jag kallade mig för ”Paows stalker” och spelade en kille som stalkade en ung bloggerska. De klippen blev populära och när de hade spridits runt lite här och var blev jag kontaktad av castingavdelningen på ”Ung och bortskämd”. Jag gick på en intervju och de sa att jag som person och det livet jag levde passade perfekt för serien, säger han.

Daniel som då var 22 år och mitt uppe i socionomstudier tyckte det kändes kul med ett litet avbrott för att göra något annat. Tanken var att direkt efter inspelningsperioden gå tillbaka till skolan och slutföra utbildningen, men riktigt så blev det inte…
 - Jag startade min blogg ett halvår innan programmet skulle sändas. Då tänkte jag att det skulle bli roligt att skriva av sig och hade inga större planer för bloggen, men så flöt det bara på… Bloggen har varit superliten, superstor – till och med lite för stor för mitt eget bästa – och hängt med mig i alla år genom allt. Jag trodde aldrig att min medverkan i programmet skulle förändra mitt liv såhär mycket. Allt hände över en natt. Plötsligt hade jag hundra blickar på mig när jag gick till Ica och folk kom fram till mig på stan, skakade om mig och sa ”jag älskar dig”.

På bara tre år har det hänt mycket i Daniels liv. Han har hunnit med att skriva en kokbok, varit programledare för flera olika program, jobbat som radiopratare, agerat konferencier, skådespelare, blivit en populär bloggare och dessutom färdigutbildad socionom. Men vägen dit har inte varit spikrak. Det har inte alltid känts självklart för Daniel att det en dag skulle bli han som får stå i rampljuset, syssla med det han älskar och samtidigt ha möjlighet att sprida ett budskap.
 - Jag hade det ganska tufft när jag gick i skolan. Jag stack ut på många sätt och det var alltid fritt fram för folk att viska om mig och peka på mig. I början var det väldigt jobbigt och jag tänkte ”kan jag inte bara få vara den jag är”. Men jag lyckades vända mina tankar och plötsligt ville jag synas och sticka ut. Jag vägrade backa och började tänka ”om det inte finns någon förebild för folk som mig, folk som sticker ut, så får väl jag bli det”, säger han och sörplar upp det sista av smoothien som finns kvar i muggen.

Vad tycker du egentligen om att vara en offentlig person?
  - Det är jättekul, det vill jag verkligen framhäva. Jag får träffa mycket folk och göra väldigt roliga saker. Och i jämförelse med mitt tidigare liv, som var väldigt tryggt och inrutat, har jag fått många förmåner. Livet jag lever idag är mer fartfyllt och mycket roligare. Dessutom får jag vara med och påverka och det är viktigt för mig, säger Daniel och förklarar att allt han har gjort och gör än idag är för att det i slutändan leder till att han får vara den inflytelserika personen han faktiskt är.

 - Det jag vill säga till andra är att man ska våga vara sig själv och våga gå sin egen väg. För om jag inte hade gjort det när jag var yngre, utan istället lyssnat på allt som folk sa och tyckte om mig, så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Och uppenbarligen finns det en plats för mig i något större än den lilla skolan jag nämnde tidigare. Tänk om jag hade gett vika… Hur bra hade det varit? Nej, det jag vill visa är att man inte behöver vara som alla andra, det finns en plats för dig ändå.

Daniel låter bestämd och på gränsen till upprörd när han pratar om budskapet han vill nå ut med. Och i samma veva trillar han in på bloggare och sociala medier och deras makt att kunna påverka unga människors sätt att tänka, tycka och agera.
 - Jag önskar att folk kunde använda sina kanaler till bättre saker än att skriva om bantning och att produktplacera var och vartannat inlägg. Det är så många människor som ser upp till personerna som skriver och jag tycker det är viktigt att man föregår med gott exempel, säger han.

Här klämmer han även in en fin historia om hur matlagning fick honom att växa som person och att det var i ”Ung och bortskämd” som idén till hans utgivna kokbok väcktes.
- Jag är en perfektionist. Allt jag gör ska bli bra och om jag vet att jag inte kan något så gör jag det inte. Att laga mat var en sådan sak. Men inne i huset under inspelningsperioden var vi tvungna att fixa mat till oss själva, annars fick vi helt enkelt inte någon.
I början brände jag maten och var riktigt dålig, men när jag blev bättre fick jag god respons, blev stolt och växte som person. Jag hade aldrig känt den känslan förut – jag provade något nytt, jag vågade, det var inte hela världen om det gick fel och jag utvecklades. Så när programinspelningen var klar kände jag mig tvungen att kommunicera ut det jag hade kommit fram till; vågar du inte så kommer du aldrig vinna eller växa. Och det gjorde jag med hjälp av en kokbok till ungdomar som inte lagar mat, säger Daniel och samlar luft igen efter att ha berättat hela historian på bara några sekunder.

När vi har snackat länge och väl om bloggvärlden, hur hans karriär startade och om hur han har gått från att vara utanför och utpekad till att bli en kille med starkt självförtroende och ett jäkla driv byter vi ämne. Nu börjar vi istället prata om vad han sysslar med idag och det faktum att han har flera bollar i luften samtidigt men ändå alltid är noga med vad han ger sig in på.
 - Mediebranschen är en stressig bransch och man kan träffa på många fula fiskar. Men jag är noga med att bara göra sådant som jag tycker är kul och som känns bra. Jag sitter aldrig och förhandlar om något som inte känns rätt. Och av allt jag har gjort nu det senaste så är att leda program det jag tycker är allra roligast… För några veckor sedan ledde jag Rock Björnen-galan på Gröna Lund och det var typ det grymmaste jag gjort. Jag hoppas verkligen att jag får göra mer sådant i framtiden.

Trots att både medie- och bloggvärlden är stressig och pressande så är det ändå många som vill slå sig in i den. Varför är det så tror du?
 - Jag tror att det beror på att tv, bloggar och allt det där är ett kvitto på framgång för många. Det går liksom inte att beskriva… Vissa pratar om mediebubblan som om den vore det glassigaste någonsin. Och det har nog att göra med att bekräftelsen från just media framstår som det ultimata. För vissa spelar det inte ens någon roll om responsen är bra eller dålig, bara man får synas och höras lite.

Daniel berättar att han själv aldrig har känt ett desperat behov av att synas i media. Men han är väl medveten om att han i mångas ögon framstår som en korkad och uppmärksamhetshungrig person som bara går på event och glider omkring på röda mattor.
 - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har suttit på till exempel en middag och fått höra ”du är inte alls som jag trodde”. Folk menar att jag är mer jordnära än vad jag verkar vara om man inte har träffat mig. Men alltså, jag är också en människa… Vilket jag är noga med att visa i min blogg. Jag går inte bara på galor och event och hänger inte med andra bloggare hela tiden. 
Jag har en klick med barndomsvänner som jag umgås mycket med, men har valt att utesluta dem från bloggen just för att de själva inte vill synas där. Men jag kan säga att om jag inte hade haft den klicken vid min sida så hade jag nog blivit galen, säger Daniel och berättar att han än idag blir förvånad när han ser sig själv i tidningar och på vimmelbilder.

Efter ungefär en och en halv timme tillsammans med Daniel Paris… Just det, namnet Paris är förresten inte ett artistnamn han gav sig själv i samband med att han blev offentlig, utan ett mellannamn som har hängt med sedan flera år tillbaka då Paris Hilton var hans stora idol.
 - Jag tyckte hon var cool för att hon gjorde sin grej och sket i att folk kritiserade henne för både det ena och det andra. Så jag tog det namnet till mig och sedan har det bara hängt med. Men jag har inte tagit bort mitt efternamn, Afshinnejad, det står fortfarande i mitt pass och på Facebook.

Vart var vi… Jo, efter en och en halv timme med Daniel Paris känns det otroligt hur mycket energi, driv och vilja det kan finnas i en person. Och det är imponerande att höra hur någon som gått igenom år av utfrysning, taskiga kommentarer och förutfattade meningar fortfarande siktar mot stora mål och gör sådant som känns rätt och roligt. 


Och trots att hans karriär fick en raketstart och att han på kort tid har synts i alla olika mediekanaler känns det som att detta bara är början. Daniel Paris är definitivt ingen fluga som snart kommer schasas bort från rampljuset. Nej, han är en person som behövs för att människor, framförallt unga, som någon gång känt sig udda och utanför ska våga gå sin egen väg och förstå att det finns en plats för alla – även för dem.

 

Text: Caroline Nyström
Bild: Julia Dansarie

Läs Daniels blogg HÄR.