Mathilda Fjällman: Humörsvängningar, breakdowns och när ångesten äter upp mig

 I det här inlägget tänkte jag fokusera på känslor och hur jag mår för tillfället. Jag har som ni många vet haft det upp ner i livet och speciellt under de senaste året har jag blivit tvungen att försöka lära mig att hantera mina hsp-känslor och humörsvängningar. I slutet av inlägget presenterat jag vad som har hjälpt mig att må bättre. 

Jag har alltid varit en temperamentsfull person med mycket dalar och toppar. Enda sedan jag var liten har jag brutit ihop när jag fått känslan av att det blir för mycket. Det har kunnat vara när jag blir stressad, alldeles för trött, känt skam eller skuld. Jag har alltid haft som reaktion till starka känslor att börja gråta vilket jag även gjorde när jag upplevde nya positiva känslor i livet. Första gången jag upplevde ren och skär lycka eller när jag för första gången blev kär så grät jag. Det har länge varit svårt för mig att skilja på positiva och negativa tårar eftersom känslostormarna alltid har triggat samma knappar i mitt huvud. På senare år har jag blivit bättre på att hantera de negativa känslorna som ofta har tagit över mitt humör utan förvarning.

Under hela förra året tragglades jag ofta med mina humörsvängningar och nedstämda stunder. Var varannan dag kunde plötsligt känslorna komma och ta mig och trycka ner mig till botten. För mig har mina breakdowns inte varit kopplat till någon speciell ångestfylld tanke utan snarare kommit från ingenstans. Jag kände att jag tvungen att beta ner vad det egentligen var som gjorde att jag inte kände mig glad och lycklig vissa stunder medan vissa andra kunde jag känna mig taggad på allt och vilja slänga mig ut. Jag har kommit fram till att det delvis beror på att jag och Philip inte har trivts så bra i Lund och vår umgängeskrets har minskat betydligt sen vi flyttade hit. När man inte har saker inplanerade eller uppbokade hela dagarna utan bara gör ingenting blir varje minsta lilla grej som ett stort projekt som känns helt överväldigande att ens ta tag i. Ofta efter irritation eller tjafs får jag panik och börjar gråta vilket har tagit lång tid för både mig och Philip att förstå. Jag har verkligen fallit i en ond cirkel där jag inte känner igen mig själv eller mina mål i livet. 

 

Klicka här för att läsa hela inlägget!