Min mamma

Min mamma

Det är en jävla skitdag. På jobbet går allt fel, absolut allt. Min blogg ligger nere, min podcast vägrar att publiceras, tiotals frågetecken på Twitter om var fan podden har tagit vägen och ännu fler frågor om varför bloggen strular. Jag blir svettig redan innan klockan tio. Funderar över om jag ens satte på mig deo i morse? Minns inte över huvud taget. Morgonen var iskall. Jag frös ända in i hjärtat. Jag åker en alldeles för onödig och alldeles för dyr taxi för att minska stressen mellan två möten. Tjugo minuter och fyrahundra kronor senare med ännu mer stress än innan. Jag dricker en kaffe som ger mig brutal huvudvärk. Ena sidan av ryggen har låst sig så jag kan inte sitta i någon bekväm position äej vad fan, jag kan inte sitta över huvud taget. För osköna skor för att orka stå. När det är dags att äta lunch får jag ett sms som gör att jag tappar aptiten. Jag bråkar med en som står mig nära. Det är det värsta av allt, det som gör att osköna skor och svettiga tröjor blir olidliga - bråk med den nära. För varje ny grej som inte går exakt som förväntat under dagen blossar moln av tårar upp i ögonen för att sedan snabbt blinkas bort av mascaratunga ögonfransar. För ibland kan ett bråk binda samman alla små skitsaker som egentligen inte spelar någon roll så att allt bara känns som en enda stor massa av tårmoln.

Jag har gjort mig extra fin dagen till ära för jag ska klippa mig efter jobbet. Det finns något högtidligt i att klippa sig. När jag var liten åkte vi in till mammas bästis Eva som var frisör i stan för att klippa oss. Fick klubba och ibland gick vi ut och åt när vi var klara. När jag kom in i tonåren gick hårfix hand i hand med speciella tillställningar. Inför varje skolavslutning fick jag pengar för att gå till frisören och få håret fixat som jag ville ha det. När studenten var tagen blev frisören en person jag besökte i samband med förändringar. En gång såg jag killen jag var kär i gå hem med en annan tjej - dagen efter satte jag i löshår, bad Petra göra Hollywood-lockar och slingade det i en härlig chokladbrun färg.

Nu för tiden är min tid hos frisören ett tillfälle att få gå ut och göra något roligt efter, just för att jag känner mig så himla snygg. Jag brukar boka tid en eftermiddag och sedan gå ut för drinkar eller äta en god middag. Jag vill liksom fira mitt fina hår, som aldrig är så bra som exakt då jag lämnar frisören.

När min skitdag närmar sig sitt slut inser jag att dagens frisörtid kommer inte att bli så härlig som de andra. Jag kommer inte ta emot ett glas vin om det bjuds och jag kommer inte njuta av att få läsa skvallertidningar i två timmar. Jag kommer bara att vilja gå hem och dra något gammalt över mig. Kanske börjar jag böla under hårbottenmassagen.

När jag lämnar kontoret går jag genom iskalla gator som får mitt välsminkade ansikte att bli rödflammigt. Efter tio minuter svänger jag in på Humlegårdsgatan, går trappan upp till en krog vid namn Escalier och när jag tar de första stegen in mot baren ser jag den enda personen som jag behöver just nu, min mamma, stå där med vinterjackan fortfarande på. Med den mjukaste rösten välkomnar hon mig med "hej min lilla älskling" och min kropp börjar med ens att tina.
Men jag tänker ändå att jag är vuxen nu och inte kan jag hålla på att gråta över en sugig dag, det är inte synd om mig. Så jag säger ingenting utan ger henne en sån kram man bara vill ge sin mamma och så sätter vi oss ned för att ta det där glaset cava vi har planerat. Jag frågar om hennes helg och hon är så fin och så glad att det värmer upp hela mitt iskalla hjärta. När vi har pratat ett tag och jag nämner mina egentligen obetydliga problem tar hon dem inte ett dugg oseriöst. Hon lyssnar och sen kommer hon med precis de rätta råden och jag vill bara börja gråta IGEN för jag inser att ingen har samma tålamod, förståelse och kärlek för mig som min mamma. Ingen accepterar mig som hon och ingen älskar mig lika stort.

Min fina mamma.

(min frisörtid blev som misstänkt inte alls lika mysig som den brukar och jag orkar inte ens gå hem och laga mig själv en vettig middag... men jag somnar med ett hjärta som är betydligt tryggare och varmare än det jag vaknade upp med i morse)

AV: MICHAELA FORNI
forni.devote.se