Om att höja en röst för de som lider i tystnad

Om att höja en röst för de som lider i tystnad

Jag fyllde 23 i februari i år, och det var lika kallt som det alltid är den tiden på året. Kylan bet i kinderna och klackarna slirade till gång på gång på Stockholms isbelagda gator. Hela lördagen hade jag stressat runt och plockat upp boxar med vin, snacks och gjort fint hemma. Allt jag hann få i mig under hela dagen var ett par bitar sushi. Förbannade jävla sushi kan jag tänka idag. Varför ville jag vara nyttig, varför valde jag bort en kolhydratrik pizza som kanske hade kunnat rädda mig. I jakten på svar har jag varit arg på allt.

Mina vänner kom väldigt sent till förfesten. Det var problem med tvärbanan, bussar och promenadväg i höga klackar. Jag hann få i mig fler glas än jag tänkt innan vi hoppade in i en stortaxi för att åka till min favoritkrog. Men jag var glad. Skålade för livet och allt som komma skulle. För den magiska natt vi skulle ha tillsammans. 

Jag minns ingenting efter det. Är inte vid medvetande förrän jag vaknar till vid tiotiden dagen efter och undrar var jag är. Känner mig förvirrad och rädd tills jag inser att jag är hos en av mina vänner som jag inte känt så länge. Upptäcker att jag ligger i hennes säng och bara har min nya svarta bh med fina spetskanter på mig. Inga trosor, men strumporna sitter fortfarande på. Inser direkt att något har hänt, något jag inte vet om.

Det visar sig att vi har träffat en kille ute, en kille som hon flirtat lite med tidigare. Han har, när jag blir ombedd att lämna stället för att jag är för överförfriskad, erbjudit sig att hjälpa oss hem i en taxi. Hjälpt mig upp när jag ramlat ihop utanför krogen. Erbjudit sig att köpa mig nattmat när jag säger att jag druckit alldeles för mycket. Dragit upp mig från hallgolvet i min tjejkompis lägenhet där jag fallit ihop och förvirrat frågat var jag är någonstans och vart min kompis är. Sedan har han haft sex med mig. Min tjejkompis har somnat av sin egen berusning och vaknar till av att han försöker dra av henne strumpbyxorna medan jag ligger utslagen och okontaktbar bredvid henne.

Hon slänger ut honom ur lägenheten och somnar sedan till av berusningen igen. Morgonen efter ringer hon polisen som kommer och tar en anmälan på plats. Jag själv kan inte säga något om vad som hänt. Jag vet ju inte. Jag vet bara att jag aldrig känt mig så utlämnad och utnyttjad i hela mitt liv. Är äcklad vid tanken av att någon haft sex med mig när jag inte ens kan stå på mina egna ben. När jag inte ens kommer att minnas det efteråt.

Jag kan inte förklara hur det är att genomgå en undersökning på AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. När de ritar av dina blåmärken och frågar om de kan fota dig där nere. Eller hur det är att i tre dagars tid inte vilja duscha för att man inte är kapabel att ta av sig sina kläder och se den kropp någon annan bestulit en på. Hur det är att tvingas ta starka insomningstabletter för att man är rädd för sina egna drömmar. Jag kan bara hoppas att ni inte delar mina erfarenheter, även fast jag vet att ni är alltför många som gör det.

Kläderna jag bar den kvällen har jag inte tittat på igen. Mina trosor konfiskerade polisen och jag avböjde att få dem tillbaka. Bh:n jag köpte dagen innan festen ligger längst ner i en byrålåda men oavsett skulle den vara alldeles för stor idag. Min kropp kunde jag inte älska igen så med ett halvår av slit på gymmet har jag förvandlat den så gott det går. Åtta kilo bort, muskler där förut var mjukt. Fyra bhstorlekar mindre och tre jeansstorlekar mindre börjar jag se en annan person i spegeln, en som jag kanske kan lära mig att älska. Bara genom att hon är tillräckligt annorlunda den jag en gång var. Men när jag tittar tillbaka på bilder från tiden innan vill jag gråta. Lyckan och glädjen i mina ögon har jag inte sett sedan dess. Jag skrattar inte så längre. Jag ser inte så sprudlande ut numer. Blir aldrig mer den jag var. Och det gör ont, för även om hon drack för mycket den kvällen och begick ett misstag var hon en underbar och älskvärd person.

Det tog polisen sex månader och en oengagerad förundersökning att komma fram till att brott inte kunde styrkas. Det kunde inte påvisas att jag varit hjälplös nog. Och själv kunde jag ju inte säga något om den saken. Efter sex månader orkade jag inte heller säga något mer. Skämdes över mig själv, över att mina vänner var tvungna att vittna om min person. Över att rättsväsendet framställde det som ett vanligt ligg på fyllan som jag ångrat dagen efter.

Vi överklagade. Mest för att jag ville att Han skulle veta att jag aldrig kommer förlåta honom. Att hans beteende inte var och aldrig kommer vara okej. För att han ska ha en anmälan emot sig så att han inte vågar ge sig på någon annan i framtiden. För att försöka gå emot den tragiska statistik som säger att det är okej att ligga med någon som inte kan säga nej, så länge det inte kan påvisas bortom all rimlighet att hon inte kunde säga nej.

Jag läser överallt om den stackars 15-åriga flicka som sa nej. Som kunde säga nej och gjorde det. Men som fick sina kläder avslitna, blev inlåst i ett rum och våldtogs av sex killar. Jag undrar vad som egentligen krävs när inte ens sådana detaljer räcker. Och mitt hjärta blöder, för som de sa på avdelningen för våldtagna kvinnor visar statistiken att det är bättre att inte minnas. Och efter det helvete jag haft vågar jag inte föreställa mig vad hon som minns går igenom.

Jag gråter med er alla som bär på liknande historier som hon och jag. För alla er som inte vågade anmäla, för alla er som känner skam, för alla er som döljer och ursäktar ett beteende som samhället tillåter fast det inte borde.

Jag vädjar till alla er som inte känner igen er i historien att ta ett ställningstagande ni med. Gör er hörda ni också och låt fler slippa lida i det tysta.

Och jag tackar alla er som gång på gång skriker ut att vi kan inte ha det så här. Vi vägrar ha ett samhälle som ser ut så här. Och vi ska fortsätta tjata om det tills något förändras på riktigt.

Tillsammans ska vi göra skillnad.

Skribenten vill vara anonym