”Så anmäler du en våldtäkt”

Min vän drar ner luft i sina lungor. Blek och med darr på rösten berättar hon om fredagen då hon blivit alldeles för full. Hur hon varit ute på klubb och flirtat med en kille. Hur kvällen sedan blev till fragment av spya, knän mot asfalt, vakter som undrar hur hon mår, killen som tar om hand, en taxi. Hon berättar hur hon vaknar naken morgonen efter i sin egen säng, med killen bredvid sig och en smärta mellan benen. Natten är ett svart töcken.  

Jag och min vän kommer in till en akutmottagning cirka 18.30 måndagen den 23 januari. Min vän söker vård för en eventuell våldtäkt. Vi tar en nummerlapp, meddelar i receptionen vad som hänt och får sedan sitta ner i ett väntrum bland flera skadade. Var och en med sina sår. Efter ungefär tio minuter ropas vårt nummer upp och vi får kliva in i ett litet sterilt rum. Sjuksköterskan som tar emot oss har långt blont hår i en toffs, blå ögon och en dialekt från en annan ort. Hon säger att hon fått lite information om vad som hänt. Hon är munter och pigg. Lättsam skulle man kunna säga. Något som för oss klingar oerhört illa.

Min vän berättar att hon vill göra en undersökning. För att få veta hur det ser ut. Om något har hänt. Få veta varför hon hade ont ända fram till söndagen. Sjuksköterskan nickar hetsigt. Sedan bryter hon in och frågar om min vän överhuvudtaget har pratat med killen innan hon bestämde sig för att komma till akutmottagningen. Min vän svarar nej. Sjuksköterskan menar då att det bästa vore ju om hon tog kontakt med honom och frågade vad det egentligen var som hände den där fredagsnatten. Sedan, med ett lurigt leende på läpparna, undrar hon om inte min vän ändå känner sig lite lättad över att ha vaknat upp med just den killen som hon flirtat med under kvällen. Kanske till och med lite glad.

Men trots sjuksköterskans flin insisterar vi på en undersökning och en spårsäkring för att stilla min väns oro. Sjuksköterskan rätar på ryggen. Berättar att man inte gör någon undersökning eller spårsäkring om offret inte är säker på om hen vill polisanmäla. Hon menar alltså att man måste bestämma sig för om man vill polisanmäla eller inte innan man ens vet om man blivit våldtagen eller inte. Därför rekommenderar hon återigen min vän att ta kontakt med den eventuella våldtäktsmannen för att fråga honom vad som hänt. Handfallen och förvirrad väljer min vän att inte polisanmäla eftersom hon inte vet vad som hänt och därför inte heller kan polisanmäla något specifikt. Sjuksköterskan blir nöjd och menar att det är ett klokt val. Hon ler och avslutar samtalet med att klämma ur sig att sådana här fall inte prioriteras eller har någon så kallad “röd alarm-flagga som viftar här på akutmottagningen”.

Det är första gången både min vän och jag befinner oss i en sådan här situation. Vi vet inte vad vi kan kräva. Vi vet inte hur det går till. Vi tänker att sjuksköterskan förmodligen har hanterat liknande situationer tidigare. Det hon säger är kanske sant, även fast det får oss att känna oss illa till mods. Vi tar bilen hem. Min vän säger att hon känner sig dum och överkörd. Vi har båda en känsla av att det är något som inte stämmer. Det kan inte gå till så som det precis har gått till.

När vi kommer hem ringer vi Kvinnokliniken och får då veta att informationen vi fått av den flinande sjuksköterskan varit direkt felaktig. Man kan bli undersökt och göra en spårsäkring utan att behöva polisanmäla. Det är till och med så att man helst inom sju dagar efter en våldtäkt ska uppsöka vård så att en spårsäkring kan göras. Därefter sparas den i upp till två år så att offret i lugn och ro kan avgöra om hen vill anmäla eller inte. 

Så vi åker tillbaka. Tar en ny nummerlapp. Berättar för samma receptionist om hur vi blivit bemötta. Vi får träffa en ny sjuksköterska som den här gången tar oss på allvar. Inom en timme har hon bokat en tid med en kurator som ska höra av sig i veckan. Gynekologen som ska undersöka min vän befinner sig just nu på en förlossning och är klar inom några timmar. Vi får varsin kopp kaffe och ett enskilt rum att vänta i.

Framåt midnatt dyker han upp. Vi följer med till ett rum med en brits och en gynstol. Han ställer frågor, bockar i en massa rutor. En undersökning görs liksom en spårsäkring. Han är snabb, professionell och vänlig. Någon timme senare åker vi hem.

Att själv behöva läsa på vad man har rätt till för vård är en fruktansvärd sanning. Att vara så skör, rädd, förvirrad och trasig och sedan bemötas så som min vän blev bemött är något som aldrig ska få förekomma. Det ska inte få hända. Vi ska inte bli flinade åt, trampade på, förlöjligade eller förminskade. Vi har rätt till att känna oss trygga inom vården. Vi har rätt till att bli tagna på allvar. Vi har rätt till korrekt information. Låt aldrig någon eller något ta det ifrån oss. Skrik hellre en gång för mycket än en gång för lite. Ta plats. Vi har rätt till det. Och som så många gånger förut är vi aldrig ensamma när mörkret tränger sig på.

För vi håller varandras händer när det blir läskigt. Som alltid.

 

Har du eller någon du känner blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp? Läs mer om hur du gör en anmälan eller spårsäkring här!