En alldeles vanlig ovanlig måndag

Igår existerade jag bara. Ingenting hände. Och allt på samma gång. Trots att det var måndag var jag ledig. Igår var dagen då min sambo skulle besöka en enhet på Migrationsverket som skulle boka hans biljett härifrån. Det känns som att hela livet har gått under. Och ändå inte. Enligt Migrationsverket är det inte kört ännu. Men det var länge sen jag slutade lita på vår kontaktperson på vårt lokala mottagningsenhet.  Jag och lilla R var ute och hälsade på tankarna. Det var bara i tio minuter eller Max en kvart. Jag tänkte mig inte för utan lämnade telefonen kvar. När jag kom tillbaka hade jag allldeles för många missade samtal från K. Hjärtat stannade. Han berättade att läget varit kritiskt. Men nu var det okej. Omedvetet la sig min puls lite högre. Stannade där. Han försäkrade mig om att allt var bra. Jag litade på honom. Försökte fokusera. Solen går ner. Fastän den är kvar.  Det visade sig att vår mottagningsenhet inte skickat alla papper. Något de förnekar. Men jag blev irriterad. Varför låta K åka mer än tre timmar enkelväg om de ändå inte kunde lösa allt idag? Sen blev jag tacksam. Helt plötsligt kunde jag göra något. Ringde och ringde. Ingen svarade. Tillslut ringde han upp. Antagligen för att han var rädd att jag skulle kontakta hans chef. Vi pratade. Förnekade att papprena inte var skickade. "Jag förstår inte varför han inte blir tagen i förvar" Livet stannar. Hjärtat stannar. Jag tappar livet. Skäller ut mannen på andra sidan luren. Han förklarar att de borde gjort det för länge sen. Mitt hjärta slutar slå igen.  Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag åt choklad. K kom hem till mig och om vi har tur kommer han att få stanna hos mig och vår lilla son. Har vi otur utvisas han. Snart. Då får vi ansöka om att han ska få komma tillbaka. En process som kan ta upp till 1,5 år. Innan den 6 september vet vi. Så länge tänker jag fortsätta äta min choklad. Och krama min lilla och stora kärlek❤️