När livet tar slut och ändå fortsätter

"Det ringer från mitt hemland. Kan jag gå ut och svara?"Rösten är glad och vi har en trevlig lektion. Det har gått knappt tjugo minuter och vi har redan hunnit skratta mycket. "Självklart" Ingenting jag har att säga kan vara viktigare än vad släktingar eller vännerna har att säga. Dessutom är det inte säkert att man kan ringa upp sen eftersom kriget kanske stör. Hon går ut och livet fortsätter. Tills det stannar.  Jag vet inte i vilken ordning. Ljud av något oklart. Ljud som är omänskliga men ändå kommer från en människa. Ljudet när jag och hela klassrummet förstår att något hemskt händer just nu. Jag får ögonkontakt med en av mina mest handlingskraftiga elever. Det har gått mindre än en minut och en hel livstid. Kanske bara en sekund.  Vi springer ut. Hon ligger på golvet. Vem har en telefon så jag kan ringa en ambulans? Hon andas. Någon frågar i telefonen och får reda på att någon har dött. Någon hon älskar. Medan det händer tittar jag rakt in i ångest i sin renaste form. Hennes blick är bara desperation. Jag kramar henne hårt. Hon kramar mig tillbaka. När ångesten skriks ut kramar jag hårdare och önskar jag kunde göra något mer.  Livet är över. Och ändå inte. Ta vara på varandra lite extra idag ❤️