Call me crazy: A five film

Häromdagen snubblade jag över episodfilmen Call me crazy: A five film. I den tackar fem olika regissörer varsin berättelse om psykisk ohälsa och dess konsekvenser för omgivningen. Vi får träffa en schizofren juriststuderande och hennes familj, en komiker som lider av en depression, en dotter till en bipolär kvinna och en annan mor som lider av posttraumatiskt stress efter att ha blivit våldtagen. Vi får som tittare lära känna de utsatta. Den sjuka och dess medmänniskor. Familjen. Filmen ger uttryck för både den sorg och ilska som medmänniskorna upplever. Det är kanske just den delen som jag tycker är allra intressantast. Klart att sjukdomen i sig är fängslande, men det känns som att jag redan kan det. Jag har sett psykotiska filmer där regissörer försöker porträttera den känsla psykisk ohälsa ger upphov till. I många fall misslyckas det och ger mig bara kalla kårar som ytterligare späder på de fördomar som jag och många säkert har om det psykiska måendet. Psykisk ohälsa är inget någon utomstående kan förstå. Men vi kan förstå medmänniskorna och genom dem också de som är sjuka. Call me crazy: A five film handlar egentligen om att det kan hända vem som helst. Om att vi är alla sköra. Likadana som den deprimerade komikern och den perfekta tjejen som tagit sig in på juristlinjen. Ta er en titt, det är en riktigt bra och sevärd film som också får några tårar att falla. Trailern gör dock inte filmen helt rättvisa så ta den med en nypa salt.