Rosor är Blåa, Violer är Röda. De andra är Döda.

Imorgon är min sista jobbdag som vaktmästare på Kvistofta kyrkogård. Sista dagen som jag måste gå upp klockan 06.00. Sista dagen som jag måste cykla flera kilometer för att komma hem (faktum är att jag antagligen blir hämtad med bil imorgon, men tänk bort det). Sista dagen som jag måste vattna 3 miljoner pelargonier, rensa bort ogräs och gamla tänder från gravar och sista dagen som jag måste klippa ner oändliga och eländiga buxbomshäckar. Skönt. Att snart ha det avklarat.   Nu har jag precis bakat en kladdkaka som jag ska ta med mig imorgon och bjuda gubbarna på. Tydligen måste man göra det sista dagen innan man tar semester, fyller år eller slutar jobba där. Men jag börjar ana att di där gubbarna bara snackar skit för att de ska få äta tårta och sånt. Men dom har faktiskt skött sig bra, och det tog inte så lång tid att göra kakan så det gör inget om det stämmer.   Denna veckan har vi i princip bara rensat ogräs vid/på/runt gravarna. Jag har börjat få smuts i mina händer som liksom inte går att tvätta bort. Det fastnar mellan naglarna och innanför skinnet. Men jag vill inte ha handskar på mig! Man får sådana sjuka brännor när man är ute hela dagarna. Min fotbränna is killing me emotionally. Och då ska vi inte tala om min bonnabränna. Jag. Vill. Inte. Få. Handbränna. Också. NEJ.     Jag får hellre rediga manshänder med infödd smuts i som aldrig går bort. De e rätt o redigt de. - Tsst. Manshänder. Mh, visst. När jag började jobba där fick dom leta länge och väl efter ett par handskar som var tillräckligt små till mina pyttesmå knubbiga händer. Inte jättemanligt. Men då jag faktiskt är av kvinnligt kön gör det inte så mycket att jag inte har rediga manshänder. Faktiskt.   Under veckorna har jag gått under namnet "blomsterflickan". Jag råkar nämligen vara en flicka som kan göra blombuketter som inte ser ut som rishögar med sniglar i. Innan jag började jobba där var jag hyfsat dålig på det där med fina blombuketter. Jag är fortfarande lika dålig på det där med fina blombuketter, men gubbarna där verkar inte ha så höga krav eftersom dom skickar iväg mig på små "specialuppdrag" var och varannan dag. Ganska kul faktiskt. Faktiskt.   Jag måste vara ärlig och säga att jag har tagit många #selfies dessa veckor. Spegeln i omklädningsrummet är en bra spegel. Nedan följer nu charmerande bilder på min högst varierade uniform från dag till dag:     Och här är bilder på mina fynd:     Det ska nämnas att mina fynd blev noggrant nedgrävda igen efter dokumenteringen. Det som blivit begravt i jorden ska stanna där, som jag fick höra under min första dag då oskuldsfulla och naiva lilla jag hittade något som jag trodde var en vanlig djurtand... som inte var en djurtand. Usch tänkte jag då. Ascoolt tänker jag nu.