Days that come and go and hearts that heals

Imorse, runt 9 tiden slog det mig. Jag är här. Jag sitter i min new york lägenhet, äter flingor som smakar plast med blåbär stora som kastanjer och hör polisbilar och taxibilar tuta utanför fönstret. Precis då förstod jag det. Jag har inte förstått det förrän nu. Inte ens igår när jag och Matti käkade middag i little italy och köpte slurpees i china town. Det är så obeskrivligt. Jag tror inte att jag har förstått att jag är här för att jag känner mig så pass hemma här. Det här är min stad. Allting har bara fallit på plats. Det som var trasigt innan jag åkte är fortfarande trasigt men det försöker läka och jag låter det. Jag har varit uppe i allt och sprungit runt som en duracell-kanin. Det är först när jag väntar på pastavattnet och hänger upp tvätten i badrummet som det slår mig. Känslan av ensamhet, frihet och saknad på samma gång. Jag känner mig ensam ibland, utan tvekan. Det här är jobbigt på många sätt men också exakt vad jag behöver. Jag behöver känna kontroll över mitt liv igen. Det här är något jag gör för mig själv. Inte någon annan.  Den bästa terapin, efter att shoppa som alltid funkar (ja jag vet pappa jag ska hålla i pengarna). Är att sätta på musik och bara vandra genom parken. Jag tror att alla människor här är trasiga på sitt sätt, det känns som det. Det finns så många i parken som sitter för sig själva och bara kollar rakt ut. Tänker. Kanske över något de sagt eller något någon annan har sagt. Kanske är det hjärtesorg, kanske en svår jobbsituation de söker svar på.  Måste köpa diskmedel nu. Och jordgubbar. Kanske en chokladkaka också. Bara för att jag kan.