Lonely hearts and

Jag har förstått det där med att man ska ta itu med känslor och smärta direkt istället för att skjuta upp det. Allt jag inte ville känna när jag var hemma har hunnit ikapp med mig. Alla tankar, alla känslor, alla stunder då jag velat lägga mig ner och gråta men inte gjort det har inträffat nu istället. Jag är ensam. Jag kan inte längre förneka det. Det är en insikt som ger mig smärta än anledningen till att jag är det. Det är så många stunder nu som jag förstått att "det här är du Sofia. Det här är ditt liv och du är den du kommer spendera det med. Det är bäst om du blir din egen bästis". Ensamheten.