tankar

Usch, det är mycket emellanåt. Mycket tankar och mycket känslor. Småsaker eller små saker? Den senaste tiden har min ångest tagit överhand och jag vet emellanåt inte hur jag ska hantera den. Jag äter dåligt, eller egentligen alldeles för lite. Jag tränar dubbelt så hårt för att få resultat, pushar mig själv för att jag ska känna att jag duger. Jag vet egentligen att jag duger som jag är, men ändå?  Ska bara flika in med att jag tränar för att det får mig att må bra, men ibland händer det att jag känner mig tvingad till gymmet mer än att jag vill dit.  Dagarna går upp och ner, från bra till dåligt. Som en berg-och-dalbana med en orkan av olika känslor. Ena dagen känner jag mig starkast i världen, andra dagen känner jag mig som den minsta människan på jorden. Nej, jag vet ju såklart att jag med mina 185cm aldrig kommer vara minst.. Skämt åsido, men ärligt? Hur gör man för att hantera dessa stormbyar.  Jag tappar kontrollen över mig själv, över mitt fysiska men framförallt psykiska mående. Jag har gått igenom saker som jag brutit ner mig bit för bit, saker som jag sakta byggt upp igen men som är skört. Ibland tänker jag att det blivit värre med mitt psyke, att jag inte har kommit någonstans på dessa 4-ish år som gått. Ibland tänker jag tvärtom och ger mig själv en ryggdunk för "satan så grym du är Bea som faktiskt står här idag, och har kommit såhär långt!". För egentligen har jag kommit långt, för äntligen har jag någon form av kontroll över mitt liv igen. Problemet är inte längre att jag tillåter andra att såra mig, utan att jag sårar mig själv.  Ni vet saker som man egentligen inte kan ändra, som utseende, värderingar eller personlighet. Sådana saker som jag väldigt snabbt kan leta fel hos mig själv i. Jag är 185 cm lång och har alltid varit bland de längsta, och ändå är jag 25 år gammal och börjar se min längd som ett problem? Jag får ofta kommentaren "Vad lång du är" och SJÄLVKLART menar inte folk något negativt, eller det hoppas jag iallafall inte? Hursomhelst, så blir det negativt laddat för mig. JAG formulerar det som ett problem, främst för att jag haft det emot mig genom livet. Killar som inte kan dejta mig för att jag är några centimeter längre, alltså blir min längd ett så kallat problem. Jag vet också att jag inte bordese det som ett problem. Snarare är det fel på dem personerna som anser att några cm hit eller dit är ett problem.   En piss i Mississippi för det flesta, löjligt för andra, men verklighet för mig. Hursomhelst så är det grund till mitt mående och jag vet egentligen inte hur vettigt det är att skriva om det, jag menar: det finns krig i världen och jag diskuterar centimetrar från huvud till tå. Jag brukar iallafall inte ha några längre perioder med sådant här mående, men nu börjar jag faktiskt känna mig besvärad. Jag vet inte, brukar kännas bättre av att lätta på hjärtat även om det låter både ytligt och ynkligt. Men vad gör man då?????? fun/not så fun fact: finaste kommentaren jag har fått lyder: "Bea. Det är så bra att du är lång, för då sträcker jag på mig". Ska försöka embracea den kommentaren mycket mycket mer.