Min förlossningsberättelse

Lördag den 25/4 Allt började på förmiddagen lördagen den tjugofemte april. Anton var på jobbet som de flesta lördagar. Jag hade sagt till honom att jag skulle baka under dagen så att vi hade lite kakor hemma tills efter förlossningen när alla kommer på besök. Jag började dock få lite ont långt ner i magen på förmiddagen så jag orkade aldrig ta tag i bakningen. Här kopplade jag inte att känslan i magen betydde att något hade startat. Jag hade ju inte haft några förvärkar eller något. Sen kom Anton hem och vi började fixa oss för kvällen, vi skulle nämligen ha dejt och äta på Stadt. Sista utemiddagen innan vi har barn skämtade vi om. Och ja, det blev ju till och med min sista ordentliga måltid.  19.00Under middagen började vi kolla hur ofta värkarna kom. För nu hade vi fattat att något faktisk var på gång. Även om jag fortsatte intala mig själv att det säkert skulle avta, för så hade jag ju hört att det kunde vara. Värkarna kommer säkert försvinna för att kanske komma tillbaka en annan dag tänkte jag. Men när vi satt och åt så kom det ungefär 7 värkar i timmen, en var tionde minut cirka. Det gjorde inte heller speciellt ont här, det kändes men jag pratade och skrattade liksom samtidigt. Vi började tycka att det var ganska spännande här. 20.30När vi kom hem vid 20.30-tiden började jag klocka värkarna, för nu började det göra lite ont faktiskt. Vid 23-tiden hade jag tre värkar på 10 minuter. (Ett av kraven för att få stanna på förlossningen, de andra kraven är öppen tre centimeter och att vattnet har gått. Man ska uppfylla två av dessa tre.)  Men jag ville inte ringa än eftersom jag inte tyckte att jag hade så ont och kunde hantera värkarna än. Tänkte att "om vi åker in nu så kommer de säga att jag är öppen endast en centimeter och vi kommer få åka hem igen".  Vi gick och la oss och tittade på tv lite. Sen somnade Anton men jag kunde omöjligt somna. Nu började det göra riktigt ont.  Söndagen 26/4 kl 01.50Nu ringer jag förlossningen. Hade cirka fyra värkar på tio minuter och när de kommer så gör de så pass ont att jag måste gå omkring i lägenheten. Hade hållt på så i ett par timmar men inte velat ringa. I telefonen förklarade jag hur jag mådde och de sa att de inte trodde att det var igång men att vi kunde komma in på en kontroll och så att jag skulle kunna få en sovdos eftersom jag inte hade fått sova något. Så i halvt panik packade vi ihop det sista och åkte iväg. 03.00Väl inne på förlossningen mäter de först mina värkar och sen kollar de hur mycket jag öppnat mig. På grund av corona så fick Anton sitta kvar i bilen tills vi visste att förlossningen faktiskt startat. Klockan 03.50 kollar de hur öppen jag är och det visar sig att det är hela 8 centimeter! Så det var bara att ringa till Anton och be honom komma in eftersom vi inte alls skulle åka hem igen. Jag fick byta om och börja testa lustgasen lite smått. 05.55 Två timmar senare blev jag undersökt igen och är nu öppen 9 centimeter. Hade hittills klarat mig utan epidural men kände här att om den sista centimetern skulle ta lång tid så orkade jag inte utan. Hade ju fortfarande inte sovit någonting.  07.10 Så vid 7-tiden får jag epidural och kan sen slappna av lite, vila och även äta två mackor. Det var så skönt verkligen. Bara en liten stund efter är jag öppen 10 centimeter. Man har ju hört att när man är öppen 10 så "är det bara att börja krysta" men inte för mig. Det skulle ta ytterligare cirka sju timmar. Här kände de även på bebis huvud och satte på en elektrod på huvudet för att mäta hjärtljuden. Det var då de kände att han låg lite fel, han hade inte ansiktet åt det hållet de brukar ha när de kommer ut. Jag frågade då vad detta innebar och det enda var att det kunde ta lite längre tid innan han kommit ner ordentligt, men att det gick ändå. Det var nog därför han inte hade fixerat sig, för att han var åt fel håll.   09.20 Här hade jag haft det lite lugnt en stund och vilat som sagt. Epiduralen var så skön, det värmde i ländryggen och jag kände inte värkarna. Men cirka två timmar efter jag fått epiduralen så började jag känna mycket igen. Förmodligen för att smärtan började flytta sig neråt. Här tyckte jag att det var ganska jobbigt en stund, minns att jag var lite ledsen. Inte såpass att jag ville ge upp liksom men jag tyckte att det gjorde ganska ont och kunde inte riktigt hantera känslorna. Eftersom jag var lite ledsen så blev jag även supertäppt i näsan. Led ju av gravidtäppa större delen av graviditeten och här kändes den verkligen av. Jag kunde inte andas genom näsan alls här så jag fick en dos riktig nässpray. Eftersom risken att bli beroende är så stor så ska man ju inte ta sådana starka nässprayer när man är gravid eftersom man då kan "tvingas" ha den i flera månader vilket kan skada slemhinnorna i näsan. Men på förlossningen tyckte barnmorskan att jag kunde få "lyxa till det med lite riktig nässpray" haha. Annars minns jag faktiskt inte så mycket emellan klockan 7 och tills att han föds. Jag fick göra lite olika övningar och rörelser för att han skulle vända sig och det höll vi på med i säkert en timme i alla fall men annars kommer jag inte riktigt ihåg vad jag gjorde. Jag fick bland annat ligga på britsen med ena benet hängande utanför och sen byta sida några gånger, och även stå på knä med överkroppen lutad mot ryggstödet. Ca 14.00 Jag höll på med många olika rörelser och positioner och till slut så kallade de in en läkare för att se så att det gick framåt, och det gjorde det för tydligen hade han vänt sig precis i slutet. Jag fattade inte detta där och då men Anton har berättat det i efterhand. Allt är ganska luddigt för mig och jag kommer inte ihåg exakt i vilken ordning saker hände i slutet men jag vet att de sa till mig att börja "trycka på" lite när jag kände för det. Gjorde det i lite olika positioner innan jag till slut hamnade på sidan på britsen med ena benet upp i en ställning. Det var så jag låg när han föddes.  Jag hade väldigt dålig koll på vad som hände i slutet som sagt så en gång frågade jag "är det ens krystvärkar jag har än?!"  eftersom jag inte hade en aning om det var flera timmar kvar eller minuter. Men då svarade dem ju såklart att ja det är det absolut. Då frågade vi hur länge man brukade hålla på med dem och det kunde ju vara en kvart eller över en timme liksom. Jag hade hållit på i en kvart då sa de. Men bara några minuter senare så kom han ut. Krystandet och när huvudet skulle ut, jag ska inte ljuga, det gjorde fruktansvärt ont. Och jag hade svårt att känna när jag skulle krysta, alltså när det kom en värk, så jag kollade på dataskärmen hela tiden för att se det. Jag tyckte att det gjorde lika ont hela tiden, jag kände ingen skillnad. Det gjorde ont både i ryggen, långt ner i magen och mellan benen samtidigt. Jag kommer ihåg att jag kände när huvudet var ute, och sen nästa gång så kom hela kroppen. Den känslan när kroppen kom ut var rätt läskig. Något stort, varmt och geggigt bara glider ur en på nån sekund. Det var en sån befrielse när jag visste att det värsta var över. Jag kunde andas ut. Sen fick jag upp honom på bröstet och han skrek en bra stund. Men det var skönt att höra honom skrika, det hade man väntat på. Moderkakan kom ut nästan direkt efteråt och de kollade igenom mig och jag hade inte en enda skada, så skönt verkligen.  Vår lilla kille föddes alltså den 26 april klockan 14.20. Han vägde 4080 gram och var 51 centimeter lång. Vår lilla älskling. Sen fick vi in det berömda förlossningsfikat. Nu i efterhand är jag otroligt nöjd med min förlossning och har haft en väldigt bra upplevelse, även om det var jobbigt vissa stunder. Alla barnmorskor och sköterskor som var med var så himla gulliga. Är jättenöjd med dem. Jag var aldrig rädd och kände mig trygg hela tiden. Och jag är förvånad över hur bra man mår direkt efter. Då förstår man hur bra kroppen klarar detta och att man är gjord för att kunna föda barn. Så cool och spännande upplevelse. Detta vill jag göra om!