att kunna men varken orka eller våga

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska börja. Det har alltid varit enkelt för mig att skriva, Det har bara kommit för att jag alltid har vetat vad jag ville ha fram. Citerar min pappa som ofta säger "det var längesen du bloggade" och han har rätt. Det var längesen, jag har vid många tillfälle satt mig för att dokumentera, skriva, dela med mig och så, men det har alltid slutat med att jag stänger ner sidan och lägger det bakom mig. Nog för att jag inte har haft orden för att formulera vad jag känt.Astrid blir 5 månader på onsdag. Jag trodde folk skojade när dom sa att man skulle njuta av bebistiden för den går så fort, Hur skulle 48 uppvak på natten dom första veckorna gå fort? jag trodde aldrig jag skulle få uppleva sömn igen. Men sen blev Astrid 4 veckor gammal, vi slutade amma och sen dess har hon sovit hela natten. Vi har varit bortskämda med sömnen, hon har verkligen gett oss det många småbarnsföräldrar aldrig får uppleva. Ibland är man nästan för utvilad. Hon har verkligen gett mig som mamma en superfin och härlig vardag nu sen vi bytte mat, hon blev frisk och orkade mer, hon är ingen svår tjej. Hon är nöjd för det mesta. Jag har varit i djupa svackor sen hon föddes. Många tycker man ska hymla om det och låtsas att allt är bra, många vill tro att det skulle påverka Astrid och andra bryr sig inte. Jag tänker inte hymla, det har aldrig någonsin påverkat Astrid och dom som inte bryr sig, som inte hör av sig, frågar om varken mig eller henne, dom människor kommer jag ge aktiva val när Astrid blir medveten om vilka alla är. Antingen finns man i vårt liv eller så gör man inte. Jag tänker inte ge henne en ostabil uppväxt där människor kommer och går som dom vill. Jag hamnade i vad jag tror är en förlossningsdepression, dels hade jag en psykisk jobbig graviditet, en fruktansvärd förlossning som än idag spelar upp sig i mitt huvud. Jag var helt säker på att jag skulle dö minuterna innan dom drog ut Astrid. Jag tänkte bara att nu när dom kämpat så länge med henne och med mig skulle både hon och jag dö när hon kom ut. När dom sen la upp henne hos mig var hon helt blå, precis som Franz som är dödfödd, och hon hämtade inte andan. Jag tror jag frågade tusen gånger ifall hon levde och den jävla häxan till barnmorska rent ut sagt fnyste fram ett ja. Sen rycktes Astrid ifrån mig och Stoffe försvann med NEO-teamet in i ett annat rum där dom fick igång henne. Och där låg jag, med min mamma bredvid mig som nog var lika slut som jag. Och jag vet att jag sa till henne "nu orkar jag inte mer". Men så skulle det ammas i en hel timme, jag tvingades ha Astrid hos mig en hel timme om inte mer. Otacksamt tänker många säkert, men jag orkade knappt andas. Min kropp och mitt huvud var helt jävla slut. Jag sa flera gånger "jag orkar inte, jag orkar inte, jag är helt slut." Inget emot Stoffe eller min mamma. Men i efterhand önskar jag att vi inte hade ammat alls. Att vi hade förstått redan då att det skulle bli för jobbigt för mig. Att jag inte skulle fixa den låsningen att hela tiden vara ett beroende för någon. Även om jag älskar Astrid mer än allt i världen och det inte handlade ett dugg om henne. Så vet jag nu i efterhand att jag skulle skippat amningen. Att jag behövde min kropp själv. I efterhand önskar jag att Stoffe eller mamma hade suttit med Astrid i en timme eller två. Att jag hade lagt mig åt sidan och sovit. För jag gick aldrig och la mig. Jag gjorde min största miss där och skippade sömnen. Vilket jag idag ångrar något så fruktansvärt. Samtidigt som jag bara ville vara med Astrid. För nu var hon äntligen här. Jag hade en livs levande lillasyster på mitt bröst. Det fanns inget i världens som kunde få mig att lämna henne ifrån mig då. För har du något så är du också rädd att förlora det. Tiden efter BB var som en dimma. Vi kom hem och jag väntade på att begrava mitt levande barn. Sist jag födde barn åkte jag tomhänt hem och packade ner allting i lådor och beställde gravsten, blommor och gick med vetskapen av att mitt barn låg i en kista i ett kallt rum. Jag mår illa än idag när jag tänker på att Franz behövde bara själv. Att jag inte fick ligga där med honom. Att han var ensam sin sista tid innan han blev lagd under jorden. Ibland kan tankarna slingra iväg och man blir helt manisk efter honom. Jag kan hata alla som slutat prata om honom. Som tror att man glömt. Jag glömmer aldrig någonsin mitt barn. Jag hatar alla som inte vill se eller prata om honom som om han är en av oss. Jag är så innerligt ledsen över dom som valt bort honom. Som trots att vi är en familj inte ser honom. Inte behåller honom i minnet. Det gör så fruktansvärt ont i mig och jag känner en sån fruktansvärd ilska. Jag kommer berätta om Franz för Astrid, både innan hon förstår men också när hon är gammal nog att förstå. Hon kommer få se bilder, få berättat för sig och diverse när hon förstår. Sen kommer jag aldrig tvinga henne att känna något för hon fick aldrig  uppleva honom. Hon fick aldrig träffa honom och inte han henne. Och det gör mig så ledsen. Men hon kommer få rätten att veta vem han var, och varför hon förmodligen inte fick ett syskon till. För det är tyvärr så läget är idag. Vi kan få fler barn, vi får, vi vill. Eller mer jag. Men jag känner idag att efter allt, oavsett tid och rum framöver, så kommer jag varken våga eller orka. Innan Franz blev till drömde jag alltid om en stor familj. Jag ville ha barn, minst 3, kanske till och med 4. Jag ville att mina barn skulle få växa upp med syskon, precis som jag gjorde. Jag ville vara dom föräldrarna mina har varit till mig. Sen dog Franz, och när han dog så dog den drömmen i mig. Det är en ofattbar sorg att både förlorat Franz men också att ha förlorat den drömmen i sorgen. Att rädslan är så hård att jag inte skulle klara av det. Jag vet inte hur jag skulle överleva 280 dagar gravid, Jag vet inte hur jag skulle ta mig igenom 9 månader psykiskt och vara en bra, närvarande mamma. Oron och rädslan skulle nog äta upp mig. Och skammen i mig, det misslyckandet jag känner över att Astrid kanske får växa upp själv, som ensambarn, jag har inte accepterat det än. För inuti mig så skriker det att självklart ska hon få syskon, folk nämner det och man skämtar gärna till det med att "det kommer". Men det är det sista jag tänker innan jag somnar, förutom att Astrid kanske inte andas när jag vaknar igen, den tanken ligger 1:a. Det är det jag tänker när Astrid leker, jollrar och allt det där, att hon kanske får leka själv tills hon blir stor. Jag går i sönder när jag tänker på det. Hur jag misslyckats. Hur jag inte kommer kunna ge henne den uppväxten jag drömt om.Hon kommer vara glad och lycklig, jag och Stoffe kommer göra allt för denna lilla tjej. Hennes klarblå ögon kommer få som hon vill många gånger. Men jag kan inte låta bli att känna den där delen inuti mig. Hennes första månader nu har jag haft turen att ha min mamma så nära som jag haft, hennes hjälp och stöttning i vardagen har varit guldvärd. När jag haft tuffa dagar när allt kommit ifatt och när ångesten slagit mig i knävecken och jag legat dubbel. Då har hon funnits där. Astrid har verkligen världens bästa mormor. och jag mamma. Det finns inget sätt i världen att tacka henne nog för allt. Det kommer ifatt mig ofta, allt jag ville förr, allt jag drömde om, allt jag orkade, hur mycket glöd jag hade. Emellanåt är gnistan så liten och nästan påväg att släckas och jag bara vill lägga mig ner och låt livet passera. Men man gör inte det. För när jag sneglar åt sidan så sitter där världens finaste tjej och tittar på mig med sitt stora leende. Jag kan inte fantisera om ett liv utan henne. Hon är anledningen till att jag vill vara jag. Hon gör mig till den bästa mamman jag kan vara, hon utvecklas och hon formar mig som människa. Man trodde aldrig att ett så litet finger kunde vira hela mig runt henne men jag skulle ta ner månen till henne om hon bad om det. Jag vill ge henne allt i världen. En stabil och trygg uppväxt. Och utöver alla känslor och utöver alla dippar. Så är jag i det skedet i livet där jag känner mig klar där vi bor. Jag vill flytta. Stoffe har velat flytta länge. Men efter att Astrid föddes och min depression kom, så när allt sakta klarnat och jag tagit mig upp, så ser jag nya dörrar. Jag ser andra möjligheter, jag har börjat se på utbildningar och ett nytt steg i livet för mig. Jag har nått den punkten där jag känner att jag vill göra något. Jag vill kliva ett steg till på livets trappa. Jag känner mig färdig i vårt hus. Det var vårt första gemensamma boende, vi har blivit gravida där, förlorat ett barn där, gift oss, fött ett barn till, jag har en sån stark vilja att stänga dörren där, lämna in nycklarna och börja om. Jag vill hitta VÅRT och börja ett liv tillsammans där. Jag vill att Astrid ska veta var hennes föralltid-hem är. Jag vill inreda, renovera, skapa vår egna prägel. Det kliar i mig. Jag rensar, städar, donar, säljer av, något i mig töms liksom ur och jag står och stampar. Sen är jag väldigt seg när det kommer till nya grejer just för att min diagnos gör att jag har svårt för det. (Atypisk Autism för er som inte vet). Jag vill gärna ha papper, information osv innan jag vågar något. Innan jag klarar av något. Så att jag överhuvudtaget klarat av två graviditeter är het sjukt. Att gå ovetandes i så många månader. Att klara föda barn under 2 omständigheter. Jag fattar inte hur jag har gjort. Men jag är jävligt stolt över mig själv. Texten blev säkerligen en aning rörig. Men jag ville få ur en del som snurrar i skallen. Återigen vill jag gärna börja blogga och allt det där igen. Vara aktiv. Suget är enormt stort i mig, men orken och motivationen är vilande. Jag hoppas jag finner den snart.Tack för att ni är förstående och orkar läsa när jag vill spy ur mig. Det finns så fantastiskt många fina människor runtomkring mig och oss. Jag är evigt tacksam för allt stöd från er som finns där. För er som dykt upp under årets gång. För er som gör mina dagar och sprider kärlek till oss! Återigen tack, verkligen. ♥Vi ses, när vi ses. Ni som vet, ni vet.