Att vara mamma till ett barn i himlen

livet har förändrats en del dom senaste åren.. och när något i livet ändras så förändras också ens syn på saker och ting. Jag var väldigt aktiv förr, jag tränade, jag var mån om alla och har sedan barnsben alltid velat att alla ska vara överens och ingen vara utanför. Jag har alltid strävat efter att behandla alla med välmening. Jag har också alltid varit rädd för förändringar. Därav min omfamning om att hålla ihop allt och alla. För att allt skullat vara som det alltid varit. 2016 förändras något i min kropp, det växte en liten kille i min mage. Två skulle bli tre och ingen var lyckligare än vi. Vi var förväntansfulla, spända och lyckliga. Vi var också fruktansvärt naiva. För sen den 5 Juli 2017 är inget längre sådär självklart som det alltid varit.  Jag är en av dom 480 personerna år 2017 som förlorade mitt barn. Och sen dess har livet varit annorlunda. När jag födde mitt första barn föddes också en ny del av mig. Det som födde den delen var först och främst att i två dygn innan jag fick träffa min son veta att han inte skulle andas, skrika eller ens röra sig. Jag skulle lära mig allt om livet innan jag ens gått igenom det. Jag skulle få känna på obotlig, svidande sorg innan jag ens träffat anledningen. Jag skulle gå igenom allt det där som bara vi som gått igenom det vet hur fruktansvärt men vackert det är. Jag skulle få träffa min avlidna son, jag skulle behöva bädda ner honom i en kista, säga allt det där som jag skulle velat säga under en hel livstid och lägga på locket för att sedan gå därifrån och aldrig mer se honom.  sen dess ser jag saker annorlunda. Jag stöter på ångest och oro oftare. Jag åker förbi sjukhuset, jag ser förlossningskorridoren och vet att man inte bara åker in och föder barn och åker hem lycklig därifrån, jag vet att jag har fött fram min son stilla i sal 7, jag vet vart kapellet på sjukhuset ligger. Jag vet hur en kylbädd ser ut, jag har kastats mellan förtvivlan av att min son legat själv i ett kylrum och ensam i ett hus i väntan på att vi skulle säga farväl, fyfan. Jag har gjort allt det där jag aldrig trodde jag varken skulle behöva göra eller klara av.  Jag bär också på en innerlig oro. Jag har vänner som är gravida på alla håll och tro mig när jag verkligen glädjs med dom, men bakom mig finns den där rädslan. Skräcken. Av att någon jag älskar skulle behöva gå igenom det vi gjorde. Jag visar aldrig det. Jag skulle aldrig försöka skrämma någon. Men min oro kommer alltid finnas där. Jag kommer vara orolig den dagen Astrid kommer hem (om ifall att) och berättar att hon är gravid. jag kommer föralltid oroa mig. Just för att JAG har den livserfarenheten. Jag har gjort allt det där och jag har gått igenom allt det där fruktansvärda man aldrig tror händer en själv. Jag tror att oron är ett slags skydd. Som en mantel för allt det där man en gång klarat och krigar emot för att någonsin behöva känna eller gå igenom igen. Jag är bara jag. Och det här är mitt liv. Jag är mamma till ett barn i himlen. Mamma till min dödfödda son. En mamma med så mycket erfarenhet av livets konstraster. och så kommer det vara. Föralltid.