den största utmaningen är jag

Jag har inte skrivit ett ord här sen oktober. Inuti mig har det funnits mils långa texter jag behövt få ur med känslor som exploderat ut i fingerspetsarna. Men jag har bara inte låtit mig själv göra det. Tänkt att det är enklare att bara låta livet gå, fast jag innerst inne vet att det i slutändan inte hjälper mig ett skit, att hålla tyst om vad jag känner eller tänker. Jag tappade mig själv för flera år sen, i allt som varit så har jag också blivit någon annan. Såklart. Sorg förändrar en, men det kan lycka också göra. Man lär sig vad som är värt att lägga tid på och man lär sig att prioritera det och dom som gör detsamma tillbaka. Lyckan kan innebära att vardagen ser annorlunda ut, för när dom mörka dagarna kommer så ligger lyckan där i botten och trycker och man försöker se det som är positivt och värt men ändå så är sorgen och hjärnspökena täcket över allt. Jag kommer alltid att vara en person som låter ångesten komma, jag låter den gå igenom vartenda cell för att förtära vartenda procent av mig själv och sen med tiden kommer jag tillbaka. Jag har insett att jag aldrig kommer kunna förtränga den delen av mig, jag kommer aldrig kunna bortse från det och tänka att det går över för jag är den personen som måste få låta det komma, bearbeta och sedan ta mig över det. Än idag, när det snart gått tre hela år sen Franz dog, har jag fortfarande inte bearbetat allt som var. Jag har gjort det enkelt för mig själv, satt mig i försvar där jag låter vardagen gå före, som den ska, jag låter godis och läsk dämpa mig men egentligen är sorgen fortfarande så enormt nära mig, så verklig och den gör mig så jävla sårbar. Jag är en skör tråd och allt folk säger och gör som handlar om att vara en bra mamma för att man har fler barn, det tar sönder mig lite varje gång. För jag är också en flerbarnsmamma. Jag har två barn. Det är ett heltidsjobb att sörja och vara en bra mamma. Inuti mig finns där alltid ett tomrum som fylls utav saknad och sorg över att jag har haft honom i min famn men aldrig kommer ha det igen. Han fattas. Samtidigt ska jag glädjas åt vår lilla favorittjej som förgyller varje dag. Som bevisar varför livet är värt allt det är. Jag har gått i sönder inuti mig många gånger men så är hon där och allt är så självklart. Hon gör mig till mig. Jag har känt i flera år att jag går på en stig där jag varje steg måste bilda en ny gång. Många gånger stannar jag för att det är enklare än att ta sig igenom allt det där jag egentligen vet att jag måste. Jag har behövt låta mig själv ha mina dippar i perioder, men jag har inte låtit mig, har tänkt att jag måste bara fortsätta och så löser det sig men det blir som en frontalkrock inuti mig tillslut. Istället för att faktiskt bromsa när jag känner att det börjar köra ihop sig inuti mig så kör jag på och blir ståendes här med trasig insida, helt orkeslös. Oavsett om jag är mamma, så inuti mig finns Becka som  har en ångest, jag har perioder där jag är lite deppig, jag kommer aldrig komma ifrån det. Jag är upp och ner. Jag måste tillåta mig att vara det. För när jag gång på gång puttar bort mitt främsta mående så ersätts det med något tillfälligt och sen blir det kaka på kaka och tillslut är jag helt tom. Jag vill så himla mycket. Jag har så mycket tankar och viljor att genomföra men jag har ingen ork. Jag vill träna och komma i form för den har försvunnit bland choklad och allt annat som inte borde vara där, jag vill hitta tillbaka till mig själv. För just nu ser jag bara hur min kropp får all skit och jag knappt orkar vara jag en hel dag. Jag skulle kunna sova i 18 timmar. Gråta över något kanske inte ens värt att gråta över. Jag tror att någonstans är jag den största utmaningen för mig själv. För sålänge jag inte tar tag i mig och låter mig ha dom behoven jag behöver så kommer inget förändras för mig. Det handlar inte om min familj eller någon annan, det är ingen som gör mig olycklig eller som får vardagen att kännas skit. Utan det är jag, det är mig det handlar om. Jag måste tillåta mitt ego att ta ett kliv fram och sätta mig själv i schack. Jag måste tillåta mig att återhämta mig, att känna allt det jag behöver, att låta ångesten komma när den behöver, jag måste ta tag i min kropp och den enda som kan det är jag. jag måste bara hitta motivationen, eller egentligen envisheten och orken att förändra. Ändra på mig, på vardagen, ändra på det som varit oförändrat för att få mig själv att fungera utan att se eller känna mig som en blek uttorkad säl som legat och sprattlat på land alldeles för länge. Det är dags för mig nu, att ta tag i allt jag borde gjort för länge sen. Att tillåta mig att vara jag. Inte bara få allt att funka i vardagen och för alla andra. Jag måste tänka på mig själv, för att resten ska fungera på vägen. Annars hamnar jag där igen. På botten. Där jag varit så många gånger och hållit andan medan jag varit nära att ge upp. Men hur länge kan man vara under vatten utan att drunkna? jag är också viktig. Den viktigaste jag har, för utan att jag tar hand om mig, så kommer inget att fungera. jag vet ju att när det fungerar, när jag är på toppen, då är allt precis som det ska vara. Jag vet ju det, för jag är ju där innerst inne. Jag måste bara låta det som är utanpå komma och ha sin gång. För att jag sen ska kunna gå vidare. Med mig.